I per mot icke-ungerska regementen, som befunno sig i Ungern. Oaktadt kriget med Raizerne, I träffade Meszaros förberedande anstalter till ori ganiserande af den beviljade krigsstyrkan, ehuru han icke för ögonblicket kunde få på benen någon annan mobil styrka, än den, som användes i I södra delen af landet. Slutligen inledde ministeren underhandlingar med Frankrike om erkännande af Ungerns sjelfständighet. Å andra sidan bedref Jellachich sina rustningar med mera framgång, rikare hjelpkällor och mera odelad styrka. Han erhöll af Radetzky 6 bataljoner, afsatte Hrabowsky och erhöll derigenom alla slavoniska och syrmiska regementen under sitt befäl. Derefter besatte han, i konungens af Kroatien namne, Fiume, Ungerns enda hamn, och stod i slutet af Augusti i spetsen för en här af allraminst 40,000 man. Just som utbrottet stod för dörren, kom i dagen den första skriftliga handling, som ådagalade det mellan kejsaren och Jellachich rådande hemliga förstand. Det var ett bref från Jellachich till Hrabowsky, i hvilket han förklarade, att kejsaren hade åt honom (Jellachich) uppdragit att bevaka ett djupt kränkt folks rättigheter, samt att han, såsom verkställare af denna kejserliga vilja, fordrade ovilkorlig lydnad. 1 följd af underrättelsen härom beslöt ungerska riksförsamlingen, på af Kossuth väckt förslag derom, att sända en deputation af 100 medlemmar till Wien, för att fråga kejsaren, huruvida han längre ville bära Ungerns krona. Ville han det, så borde han vara deputationen följaktig till Pesth, der han någon tid egde att vistas; skedde icke detta, förklarade sig ungerska regeringen oafhängig och reste genast landtstormen. Erkehertig Stephan, Bathyanvi och Deak befunno sig vid denna tidpunkt i Wien, för att af kejsaren utverka den sanktion på ungerska regeringens krigsoch finanslagar, som blifvit dem vägrad. De slöto sig fördenskull till deputationen, som den 7:nde September ankom till Wien med ofvanbemåälte ultimatum, det mest stolta, som ännu något folk aflåtit till sin herrskare. Efter några förändringar af de mest stötande uttrycken i adressen, lyckades det deputationen att i Schönbrunn erhålla företräde hos kejsaren; men då han gaf den ett undvikande svar, lemnade deputationen ögonblickligen hufvudstaden, med röda fanor i i spetsen och röda fjädrar i hattarn — upprorets symboler. Wienarnes enthusiasm för Ungrarne och förbittring mot ministeren steg vid åsynen af dessa modiga patrioter till sin högsta höjd, och talrika skaror af frivillige beledsagade dem ill deras hem.