höll sig imellertid visligen ifrån att aktivt understödja Magyarerne, emedan han insåg, att de skulle blifva försvagade genom denna häftiga nationalstrid, som varade under loppet af flera månader och från båda sidor betecknades med gymheter och ödeläggelser af alla slag, tills det slutligen lyckades Magyarerne att blifva öfverlägsne sina fiender, hvilka så småningom af hat till Kroaterne och Shokzerne hade blifvit ljumma. Det raiziska upproret är en isolerad episod i det sistförflutna årets historia och var måhända förespelet till ett allvarligare framtida nationalkrig, ehuru det hitintills icke haft några andra följder, än den, att splittra och försvaga Magyarernes krafter. Man ger ryskt inflytande skulden för så väl denna som de flesta andra sydslaviska och vlachiska rörelser. Snart visade det sig, att så väl Kejsarens som Jellachichs löften endast voro masker för deras fiendtliga sinnelag. Ehuru banen offentligen förklarade sitt missnöje öfver Raizernes uppror, fortfor han dock i sin egen legala uppstudsighet, och kejsar Ferdinand lät ej blott hans afsättning icke gå i fullbordan, utan understödde honom äfven med penningar och vägrade att uppfylla sitt löfte att personligen öppna den ungerska riksdagen. Förbittringen häröfver var fruktansvärd i Pesth, och Kossuth sjelf slungade i sitt halfofficiella blad blixtrar mot denna trolöshet, som kunde berättiga Ungrarne till ett fullkomligt affall från Österrike. Den 5:te Juni sammanträdde ändtligen den med mycken längtan motsedda riksdagen i Pesth. Den föreslog genast upphäfvandet af första kammaren och antog enhälligt ministerens förslag att öka hären till 200,000 man, oförtöfvadt utskrifva 40,000 och upptaga ett lån på 42 millioner floriner. Dock var riksdagen ännu loyal och höll sig blott till de i Mars månad af kejsaren beviljade koncessioner. Kossuth genomdref tillochmed, att ännu flera trupper blefvo sände till Italien, likväl under den förutsättning, att om man från nyssnämnde land återkallade 12,000 Ungrare, så skulle med dem följa 35,000 Kroater och Shokzer. Afsigten med det italienska filttåget vore (såsom det hette) icke att undertrycka Italiens frihet, utan att tillbakavisa Carl Albert:, och den ungerska ministeren smickrade sig med, att, när detta syftemål vore ernådt, skulle den komma att spela en medlares rol mellan kejsaren och hans lombardiska undersåter. Detta försonliga sinnelag varade imellertid icke länge. Ministeren Pillersdorf, som sedan den 15:de Maj blott hade varit ad interim, måste gifva rum för en annan tillsvidare-minister, med Wessenberg och Dobblhof i spetsen, hvars bestämmelse det blott var att figurera tills reaktionen vågade att bortkasta masken. Denna minister förklarade, att om icke enighet och sämja kunde tillvägabringas mellan Magyarer och Kroater, så ville den upphöra att vara neutral — en förklaring, som hade till följd, att Stephan, Bathyanyi och Jellachich ännu en gång (i slutet af Juni) infunno sig i Wien för att underhandla. Men då äfven denna sammankomst blef utan några väsendtliga följder, insåg ungerska riksdagen, I att den icke mera hade något val. Hvad beträffade Wienerkabinettets sinnelag, hade den likväl icke allt på rediga fötter, ehuru det hade blifvit upplyst, att Jellachich af de österrikiske ministrarne erhöll både penningar och krigsförnödenheter. Ännu en gång gjorde riksförsamlingen i Pesth ett försök att på sin sida vinna Österrikes tyska innebyggare genom att lyckönska Frankfurterförsamlingen till dess enhetssträfvanden och lofva densamma, att det fria, ungerska folket aldrig skulle bära vapen mot det fria, tyska folket; men då denna lyckönskan väckte len österrikiska ministerens missbilligande, beslöto Ungrarne att gå sin egen bana. Såsom repressalier mot det österrikiska förbulet mot ungerska banknoter utfärdade Kossuth tt dylikt mot österrikiska banknoter samt utförel af penningar, hästar och krigsförnödenheter ill Österrike och Kroatien. Äfven träffades med rejsaren, som sedan den 12:te Augusti ånyo updhöll sig i Wien, öfverenskommelse om utvexYnbon af 3ii33. ms