Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1849, sida 1

nom helig, allt sedan han gifvit grefven sitt ord, att icke söka trässa henne. Länge satt Theodor qvar orörlig på klippan, men i afton väntade ban dock förgäfves att få höra den underfulla musiken ur grottan. Svanhilda var icke der.... Han längtade och brann, men hon kom icke. Det var redan sent. Theodor steg upp, för att återvända till staden, då hastigt afmätta ärslag på den nedanför belägna strömmen kom honom att vända sina blickar deråt. Han såg en båt, förd af tvenne personer, hastigt närma sig och lägga till i skygd af de alar, som växte vid stranden. En oförklarlig känsla af nyfikenhet, en aning, att de personer, som eutto i båten, hade någon elak plan i sinnet, sjettrade honom vid stället och kom honom att i all hemlighet söka lyssna på dem. I denna afsigt kröp han försigtigt ned från klippan, upphann oförmärkt flodstranden och dolde sig bland träden på några få stegs afstånd från båten. I det klara månskenet såg han, att de personer, som sutto i båten, voro tvenne karlar af ett rått, vildt, nästan ohyggligt utseende. De tycktes tillhöra den lägsta pöbeln från staden. . Detta styrkte honom ännu mer i hans beslut att söka erhålla kunskap om deras afsigter.