Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1849, sida 1

——— —————— Talar .... ack så ömt! men jag Bör ej sådant höra. Nej jag måste bort härfrån ... Bort, ty annars kom jag Att bli mål för verldens hån, Milde Fader, om jag? ..... När man älskar högt, som jag, Bör man också frukta. Dygd! jag vörda vill den lag Och mitt hjerta tukta. Lagar så sitt knyte till Under tårar varma. Fattig kom hon, fattig vill Flickan gå, den arma. Grefven ser ifrån sitt slott Claras bild försvinna: Sitter på sin häst så brådt, Och hans ögon brinna. Hofslag dåna, dammet slår Skyhögt öfver vägen. Sköna flyktingen han når, och hon står förlägen. Flicka — älskade! — hvarthän? Jag besvär dig svara!Bäfvande på sina knän Sjunker stackars Clara. Kysser dammet af hans fot, Knäpper sina händer Och en tröstlös blick emot Unga grefven sänder: Alltid var ni god och buld, Hör hvad nu jag beder: Låt mig gå för Christi skuld! Gud välsigne eder!Hvarför Clara? säg mig det! Har väl jag dig smärtat? Flickan teg och flickan gret, For med hand mot hjertat.... Grefvens kind blef röd, som blod, Tårfullt öga blänkte. Genast han på marken stod, Sig mot flickan sänkte, Lyfte henne på sin arm Och satt upp på hästen: Luta tryggt dig mot min barm! Nu det bär till — Presten.