Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1849, sida 1

leken. ... Han, den stolte, den äregirige, kastade sig, utom sig af brännande lidelser, för modellens fötter och bekände inom sig sin svaghet. . Hans snille omtöcknades ... bilderna af hans fantasi förbleknade ... hans hand darrade. och hans pensel kunde icke framtrolla något annat än den glodande . . . den jordiska älskarinnans bild på duken. Sedan dess hade han försökt att fördrifva tiden med arbete . .. men fåfängt! All hans talent var borta ... hans själ saknade denna lugna, af passionerna ostörda jemvigt, som färgernas evangelist, lika väl som religionens, måste ega.. Och dyster och grubblande ströfvade Theodor, stundom ensam, stundom åtföljd af sina båda vänner, omkring i de romantiska nejder, som omgifva Götheborg. Baldersholm låg, som vi veta, knappt en half timmas väg från staden. Ej underligt då, att hans håg drog honom till dess sköna parker, att han ofta, liksom nu, satt vid ingången till sitt förlorade paradis, lyssnande att få höra slagen från engelns harpa. Dessa toner, dem han osedd hörde, lugnade stormarne inom honom liksom de onda andarne slydde ur Sauls bröst, då Davidsharpan klingade. O huru gerna skulle han dock ej velat störta fram och trycka sångerskan till sitt hjerta! ... Men han vågade icke. ... Svanhilda var för ho