Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1849, sida 1

Litteratur. Den Namnlöse. Poetisk kalender af Wilhelm von Braun. Tryckt hos Joh. Beckman, 1849. 307 sidd. in 8:vo. Pris: 1 R:dr 40 sk. banko. Ändtligen!var det utrop, som öfverallt lät sig förnimma, när man i tidningarne läste underrättelsen om att ofvanbemälte, länge väntade, nya produkt af den glade skalden utkommit i bokhandeln, och om författaren gifvit sin kalender denna titel, hade den blott varit ett troget eko af den läsande publikens tanka vid notisen om att nyssnämnde dess väntan blifvit uppfylld. Hvem, som läst den Namnlöses närmaste föregångare Knut-, har ej vecka från vecka, åtminstone ända sedan jultiden, längtat efter att få läsa fortsättningen af ien kadetts äfventyrv, denna humoristiska, träffande skildring af lifvet vid ett lärosäte, som för det stora flertalet af allmänheten var ett slags terra incognita, om hvilket en mängd iskepparberättelser gingo i svang, men som ännu väntade på sin Columbus. Det har nu erhållit honom, och publiken har med särdeles interesse läst hans beskrifning deröfver. Vi tveka icke ett ögonblick att gifva novellen Napoleon, hvars första afdelning nu blifvit afslutad, hedersrummet bland alla dess många medtäflare och medtäflarinnor inom det svenska litterära området, så väl hvad beträffar karakterernes bållning, som handlingarnes raskhet, kolorit och mångfald. En äkta, gedigen humor, med sprittande lif i hvarje rörelse, med anletsdragen strålande af glädje och dock alltimellanåt med en klar tår i det glänsande ögat, genomgår dessa äfventyrrv, hvilkas få dissonanser, hvad sjelfva hufvudpersonerna vidkommer, småningom upplösa sig och sammansmälta i harmoni, i försoning, i förnöjsamhet med sig sjelf och verlden. — Man har så ofta velat lägga Wilh. von Braun till last, att han förlöjligar, att han karrikerar allt; att han skämtar tillochmed med det heliga. Man har gjort det, emedan man icke uppfattat honom rätt; emedan man, när han sjelf stundom räckt sina oblida domare nyckeln till sitt hjertas innersta, låtsat sig icke se hvarken den, eller handen, som framräckte densamma. Man har utan tvekan erkänt honom vara ett snille, men icke velat medgifva honom ett verkligt snilles obestridliga rätt, den nemligen: att gå sin egen bana. Hvad beträffar det ifrågavarande arbetet, det tionde, som flutit ur hans pennar, tro vi dock, att sjelfva det personifierade pryderiet icke skall kunna hafva något särdeles att deremot anmärka, så vida det nemligen icke saknar en för en personifikation alldeles oumbärlig beståndsdel, nemligen hufvud. vVerlden (yttrar förf. i sitt förord) tämjer oss valla, men i synnerhet glada poeter. Det är, sannerligen, ej heller så lätt att vara glad, när, AL ottan ranta ohainvtatnasatttteatattaatstlen, Statt astttaattittRRR — —