Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1849, sida 1

ungerska ministeren uppmärksam och stegrat dess önskan om ett slutligt afgörande. Kossuth upprättade ett mobilt nationalgarde på 10,000 man till dämpande af förefallande oroligheter och erbjöd Kroaterne särskilta departementer under justitieoch inrikesministrarne. Samtidigt härmed förberedde han ökade hjelpkällor för finanserne genom ett frivilligt inländskt lån, till hvilket staden Pesth lofvade 300,000 och Bathyanyi ensam en million foriner, begge lånen rentefria. Till hypothek härföre erbjöd fosterlandsvännen Esterhåzy sin skattkammare. Efter kejsarens flygt kunna vi i hvart och ett af Jellachichs företaganden spåra hofvets och kamarillans inflytelse. Ifrån nämnde tidpunkt framträder han icke längre såsom en framfusig Kroat, utan som diplomat, d. v. s. såsom diplomatikens hörsamma redskap. Han lofvade att underkasta sig Ungern, så vida detta land innerligt ville ansluta sig till Österrike och Tyskland, ville uppgifva sitt oafhängiga krigsoch finansväsen samt öfverlemna militärgränsen åt den österrikiska ministerens omedelbara styrelse. Han upprättade i hemlighet, under Gays presidium, en egen kroatisk minister, hvilket först blef bekant i slutet af Juni, då en brytning mellan Gay och Jellachich inträffade. Den förre missbilligade nemligen den kroatiska landtdagens radikala fordringar på fullständig skiljsmessa från Ungern och egen administration, utom i krig, finanser och handel, hvilka omedelbart skulle lyda under Österrike. Kejsaren kallade för syns skull banen till Innsbruck, för att ställa honom till räkenskap och åstadkomma en förlikning mellan honom och de ungerske ministrarne Bathyänyi, Szecheneyi och Eötvös, som hade infunnit sig i Wien; ja han gick så långt, att han förklarade alla Jellachichs åtgärder ogiltiga, afsatte honom och lofvade att komma till Pesth för att öppna riksdagen. Erkehertig Johan blef utnämnd till skiljedomare mellan de tvistande parterna; men hade icke hunnit fullborda detta sitt värf, när han blef vald till riksföreståndare i Tyskland. Likväl åtskiljdes Bathyänyi och Jellachich, såsom det tycktes, försonade med hvarandra i medio af Juni, och det lyckades den förstnämnde att vid sin ankomst till Agram dämpa ett uppror, som utbrutit vid underrättelsen om hans afsättning. Stormen var ännu icke mogen till utbrott; dessförinnan skulle man hafva ställt så till, att af hela det österrikiska väldet Ungern vore den enda del, som ännu kunde göra sin talan gällande. Imellertid hade den slaviska kongressen i Prag, ehuru försvagad i följd af Kroaternes afresa derifrån, kastat stridshandsken åt Tyskland. Den 10:nde Juni utbröt upproret samtidigt i Böhmen och i banatet. Men redan den 15:de i samma månad dukade Prag under för de österrikiska eldgapen under Windischgrätz, och med Slavismens hufvudstad gick hoppet om ett slaviskt Österrike förloradt. Deremot var Raizernes uppror icke så lätt att kufva, oaktadt Slavoniens militärkommendant, den förut omförmälte Hrabowsky, med ifver understödde Magyarerne, och Jellachich sjelf offentligen missbilligade detta rå folkslags beteende, hvilket var lika farligt för Österrikes som för Ungerns integritet. Han afFR —