Östgötha Correspondenten innehåller följande: General Arbin och kapten Zachrisson. Det befordringsmål och hvad dertill hörer, hvilket vi gifva denna rubrik, har tilldragit sig en nästan ocrhörd uppmärksamhet. Man frågar ganska allmänt, hvad de närmaste följderna deraf skola blifva, och vi hafva med smärta hört den åsigt af flere allvarligt framställas, att kapten Zachrisson skall komma, som orden hafva fallit, att förföljas, samt att hr general Arbins sjunkna ära troligtvis skall söka räddas genom ytterligare gracer och befordringar, och öfverste Heyl för framtiden komma att ignoreras. På samma gång, som detta föreställningssätt hos mängden visar de begrepp man gör sig om befordringssystemet, smärtar det oss, att man ej skall äga bättre förtroende till höga vederbörande. Offentligt, såväl som enskildt, kunna vi också icke annat än — tills det har visat sig att vi dömt orätt — söka i vår mån bestrida rigtigheten i ett sådant föreställningssätt, som, efter vårt omdöme, är kränkande för reg. och dess moralitet. Utan att anse oss en gång behöfva motivera vår åsigt, tro vi att saken endast kan erhålla ett enda värdigt och nåjaktigt slut, ett slut, som neml. justifierar de komprometterade. Det är sagdt med få ord. General Arbin erhäller sitt afsked; öfverste Heyl utnämnes till generaladjutant, och på grund af den kontroll, med hvilken vederbörande äga rättighet och skyldighet att följa en så beskaffad utnämning, som den nu ifrågavarande, kasseras den af general Arbin redan gjorda — och kapten Zachrisson erhåller batterichefsplatsen. Vi äro fullkomligt öfvertygade att reg. sjelf redan insett nödvändigheten af detta steg. Missjaga vi oss, så beklaga vi icke oss, utan vederpörande.