dess förra krassa gestalt, ty den insåg, att e konstitution, som en gång blifvit gifven ett s stort rike, icke kunde återtagas utan fara fö ständiga nya inre oroligheter; men dess förnämsta syftemål var bevarandet af den gamla statsenheten, under den vanliga. intetsägande formeln att alla rikets nationer skulle få full och lik rätt, att, fritt och oafhängigt af hvarandra, utveckla deras nationalitet. För att imellertid dei blifvande riksdagen icke skulle tilltvinga sig ytterligare medgifvanden, måste det upprättas er förste kammare med en så mycket som möjlig tysk och synnerligast arist kratisk prägel. Tyskarnes begrepp om nationalitet kände man, och de andra afundsjuka folkslagen hoppades man skulle hålla hvarandra i schack. Straxt efter revolutionen vågade denna kamarilla icke att företaga något djerft steg, alldenstund folket ännu var upprördt och misstänksamt, så länge det såg det gamla systemets handtlangare midt ibland sig. Den måste fördenskull inskränka sig till små inpass under en eller annan liberal förevändning, hvarigenom den kunde öka spänningen mellan den stora monarkiens olika folkslag; men dess förnämsta diktan och traktan gick ut på att vinna armåen på sin sida. Hvad beträffar underkufvandet af Italien, voro alla Tyskar ense; Böhmarnes häftighet bade äfven retat Wienarne, och efter att det första glädjeruset var öfver, förargade det den goda kejsarstadens innevånare, att de från Stephanstornet kunde se ett land, som icke erkände deras metropolitanska höghet. Af denna sinnesstiimning begagnade sig reaktionen för att få Radetzky stadfästad i hans embete, att få Windischgritz utnämnd till guvernör i Böhmen i spetsen för en tysk här, ocb att genomdrifva Jellachichs utnämning till ban i Kroatien ete. Ehuru de reaktionäre i alla tre dessa personer erkände trogna undersåter och ifriga aristokrater, ville de dock först gifva dem tillfälle att öppet visa deras sinnelag, innan de invigde dem i sina planer; åtminstone tyckes Jellachichs första mått och steg icke hafva varit en följd af hemliga instruktioner, utan af egen maktfullkomlighet, emedan man icke gerna kan antaga, att kejsaren, af hvilken allena han ansåg sig förpligtad att emottaga befallningar, redan då var vunnen af det reaktionära partiet. Men revolutionen af den 15:de Maj uppbragte kejsaren och kastade honom i armarne på kamarillan, hvilken straxt skaffade honom bort från hans upproriska bufvudstads påtryckningar. I arsländerna och Italien hade ännu ingenting gått förloradt: Radetzkys vapen voro segerrika; Tyskarne kunde med Windischgrätz bistånd mycket väl hålla Czeckerne stången; Wienarne voro förtviflade öfver kejsarens frånvaro och sände i likhet med invånarne i Prag deputation på deputation till Innsbruck för att förmå honom att förlägga sitt vistande till deras resp. städer; men den allvarligaste faran hotade kamarillans planer från Ungern, som under en så vidunderligt kort tidrymd hade hunnit konsolidera sig, och mot detta land tillgrep man derföre det mest våldsamma medel, nemligen att påföra det ett nationalkrig. Vi hafva något länge uppehållit oss vid kamarillans politik; men vi hafva gjort det derföre, itt det var nödvändigt att känna det parti, i vars hinder tvenne kejsare och alla följande ninisterer blott hafva varit dockor och som har edt den intrig, hvilken genom en öfverraskning lära nog hade beredt och måhända ännu komner att bereda det nybildade ungerska rikets indergång. Den väg, på hvilken det sträfvade not detta mål, var att i all hemlighet spela unler täcke med Jellachich, i hvilken man såg sig afva fått ett ypperligt verktyg till utförande af ina trolösa, frihetsfiendtliga planer. Denne stolte och häftige general, som ir inenting mindre än hofman, tyckes imellertid icke enast hafva fattat den invecklade plan, till hvars tförande han blifvit utsedd. Vid den första alfofficiella vinken om att bryta med Ungern, färdade han den 7:de Maj (alltså före den anra Wienerrevolutionen) en ljungande proklamaon emot Magyarerne, i hvilken han förklarade