Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1849, sida 2

fröken ... tag tillbaka er grymma vägran. ... Ni älskar mig icke nu... men ni skall måhända en gång älska mig... .Ni skall röras af min kärlek, min hängifvenhet — min beundran!...Herr löjtnant — sade Svanhilda, i det hon långsamt reste sig upp från sitt säte — ni hade rätt då ni sade, att jag ej skulle kunna vredgas öfver ert förslag, hvilket under andra omständigheter skulle innefattat en förolämpning. Jag har icke rättighet att vredgas, ty ni har måbända menat mig väl. ... Det är möjligt, till och med troligt, att ni älskar mig så varmt som ni försäkrar — och hvilken qvinna — fortfor hon med ett flyktigt leende — skulle ej känna sig smickrad af att hafva upptändt en så häftig låga hos en komplett verldsföraktare, som ni. Men hvad sjelfva saken angår, så måste jag ännu en gång svara som förut: omödjligt!Men hvarföre?Ni skall få veta det, ehuru jag ej är skyldig er någon upplysning deröfver. . .. Jag har svurit en helig, af omständigheterna förestafvad, ed att blifva Yxenhjelms maka och att icke af mig sjelf taga något steg, som skulle kunna lägga hinder i vägen för denna förbindelse. . . . Nu känner ni förnämsta orsaken till min vägran. En ed — sade löjtnanten — och om icke denna ed vore, skulle ni väl då lyssna till mina böner? ...