ga nederlag. Men tillochmed i den yttersta nöden skola vi icke förtvifla, så stor är vår saks rättvisa, så stor den allmänna förbittring öfver detta oerhörda förfarande mot en nation, som blott ville upprätthålla sin sak i samklang med troheten mot sin konung, så stora slutligen de hjelpkällor, hvilka blifva oss öfriga, om vi drifnas till det yttersta. Bland dem finnas medel, af hvilka vi ännu icke velat göra bruk. Vi voro I öfvertygade, att Europa icke skulle tillåta, det all rätt, alla fördrag, alla protester, alla frågor, som röra allmän välfärd, trampas under fötterna af öfvermodiga barbarer. Vi ville derför icke utbreda oroligheterna till andra länder, utan anslöto oss i hvarje hänseende såväl i det inre, som det yttre, till andra länders författningsenliga ordning. Men brännaren är i våra händer, och när vi finna oss nödsakade att antända den, så sker det blott för vår egen räddning, och det kan då lätt hända, att nordens barbar får upplefva en ny Moskvas brand, som förtär mera än en stads döda murar. Dock, jag säger det ännu en gång, det synes omöjligt, att Europa, att England, Frankrike, Tyskland, Turkiet lugna skola åse, huru den politiska byggnad, som stått så många år, omstörtas samt alla fördrag och protester, som nu och i andra tider egt rum, hånas af despoterna. IIvilken roll spelar dessa makter i hänseende till Ryssland, när deras noter och protester af detta lands regering behandlas med förakt och icke erhålla annat svar, än en utmaning, utbringad af 300 kanoner? Skulle dessa makter hafva nedsjunkit i samma vanmakt som Österrike? Skulle de vara lika sönderfallna i sitt inre? Skulle hvarje känsla för rättvisa, hvarje sinne för ett ädelt folks tapperhet, frihet och oafhängighet hafva utslocknat tIIochmed hos dessa nationer? IIafva de materiella interessena till den grad tillintetgjort all omdömesförmåga och förlamat all kraft att bandla, att Napoleons profetia skall uppfyllas och verlden blifva rysk? Då skola vi kanske gå under, men begrafna under spillrorna af ett verldsskick, som brustit i sina fogningar. Låt alltså ännu en gång en uppmaning utgå till regeringarne. Tala icke mer om folkrätt och icke-intervention, icke om våra gamla rättigheter och det menediga förfarandet mot OSS, icke om de rysligheter, för hvilka vårt fosterland är utsatt, icke om orimligheten att hoppas på möjheten af Österrikes fortbestånd, icke om Rysslands afsigter, som länge varit bekanta och ofta omtalade, ej heller om humanitet, civilisation och allt, som redan så ofta blifvit sagdt. Gören bekant, hvad som här dagligen sker och må det blifva till en varning för vesterns folk, ty efter oss kommer turen till dem. Betygen blott, att Ryssarne ingenting annat göra, än förstöra, att de nedmeja skördarne, att de röfva, misshandla obeväpnade män, skända qvinnor samt utplundra vän och fiende. Betyga framförallt, att de med brandfacklan intåga i byarne, läggande allt som kommer dem i vägen, i aska. Tillfogen härtill, att tillochmed österrikiska soldater, upprörda öfver detta förfaringssätt och förbittrade öfver att hafva blifvit ställda under sådane barbarers befäl, lemna sina fanor, för att i vår armås läger framföra sin klagan och ådagalägga sin ovilja. Det är den unge kejsarens vilja, som gör dem till mordbrännare och plundrare i ett land, som han ännu räknar bland sina besittningar och underkastar dem såsom slafvar kosackens knutpiska. Det är icke ett krig, cke ett fälttåg, som man inledt mot oss, det är en landsplåga man päfört oss, som öfverallt medför förödelse, mord och plundring: hämmar man cke nu dess lopp, så blir den icke stående vid Ungerns gränsor, likalitet som pesten eller Hunnernas och Vandalernas horder. Detta är en trogen målning af det, som här sker och som skedde i Wallachiet, då Ryssarne ågade derigenom. Vore icke deras antal så oervördt, och vore det icke despotens piska, som lrifver dem i slagtningen, så vore de snart krosade. Hvilken lycka kan Europa vänta af denna —