————— — — —— Med ett språng var han af hästen och närmade sig trädet, der den unga flickan satt. Huru, min fröken — ropade han med oförställd förvåning — ni är oskadad?Ja, som ni ser — svarade Svanhilda. — Men hvar har ni gjort af unga grefven 2Åh, han ligger här borta på vägen.... Har han slagit ihjel sig? ropade Svanhilda med en ton, som uttryckte en blandning af förskräckelse, glädje och hopp. Men då hon märkte, att löjtnanten fästade sina forskande blickar på henne, liksom sökte han genomskåda henne, sansade hon sig hastigt och yttrade helt otvunget: IIur är det med grefven? Ingen fara, vill jag hoppas?Var obekymrad, min fröken — sade löjtnanten — er fästman har icke skadat sig betydligt. ... Han bar blott blifvit kastad ur sadeln. Men kanhända behöfver han hjelp — ropade den unga flickan lisligt. — Låt oss skynda till hans bistånd.Nej, nej — sade löjtnanten — det behöfs I icke. ... Han hade bara stött sig litet, försikrade han. ... O dröj ett ögonblick min fröken och säg mig, genom hvilket underverk ni lyckats rädda ert lif?