på vägen, medan det otyglade djuret i sullt språng fortsatte sitt lopp. Hur är det? har du skadat dig? ropade löjtnanten, i det han höll in sin häst en sekund. Ah nej — jemrade sig Calle — jag har bara stött mig litet. Liggeastill då, om du har lust — sade löjtnanten. — Jag måste skynda åstad, för att om möjligt rädda fröken.Grefven steg dock upp, ehuru med mycken svårighet, och började helt makligt torka dammet af sina kläder, medan löjtnanten rastlöst ilade åstad, för att uppsöka Svanhilda, hvilken han nästan fruktade att icke mer träffa vid lif. Då han kom till stället, der han sett den unga flickan försvinna i skogen, kastade äfven han sin häst åt sidan och fördjupade sig bland träden, som här lyckligtvis voro temligen glesa. Omkring tvåhundra alnar från skogsbrynet upptäckte han det föremål han sökte. IIon satt helt lugn på stammen af ett kullfallet träd, medan hästen, hvars tygel hon höll i handen, afbetade gräset, som vexte mellan furarnes rötter. Löjtnanten visste knappt, om han skulle tro sina ögon. Han hade föreställt sig, att han skulle finna henne blek, blodig, sanslös utsträckt på marken, om icke död.