flyga på stormens vingar undan jordens sorger och smärtfulla elände ... och själen jublade högt .. Hennes kind purprades . . . hennes öga glänste ... och den genom rörelsen halfblottade barmen, hvit som skummet på elfvens vågor, häfde sig allt högre... allt stoltare! För fan i våld — ropade löjtnanten till grefve Yxenhjelm — låt oss skynda efter. ... Någon olycka kunde lätt inträffa. ... Och utan att afbida grefvens svar gaf han sin flåsande häst ännu ett sporrhugg och ilade åstad med blixtens hastighet. Grefven var i en förtviflad belägenhet. Hvarje ögonblick fruktade han att blifva afslagen, och likväl måste han följa med den vilda jagten, ty äfven hans häst hade blifvit skrämd och stod icke mer att hejda. Ändtligen varsnade de båda ryttarne Svanhilda, som ännu jagade vägen fram i sporrstriick. Fort — vi hinna henne! ropade löjtnanten. Men i samma ögonblick sågo de hur den unga flickans häst, ytterligare skrämd af en stor hövagn, som mötte, hastigt kastade sig åt sidan, störtade öfver landsvägsdiket och försvann med sin ryttarinna ibland skogens stammar. Nästan i samma ögonblick var det äfven slut med Calles förmåga att hålla sig qvar på hästen. IIögt skrikande af förskräckelse störtade han ur sadeln och rullade flere hvarf omkring