—— — —————— I oDet är helt enkelt — sade Svanhilda. — Hästen, som rusade fram i vildt sken, hejdades slutligen af trädens stammar och blef omsidor spak och stilla som ett lam... jag hoppade ur sadeln och här ser ni mig nu. ; Min fröken — sade löjtnanten, som med beundran och tystnad betraktade den unga flickan, hvilken i detta ögonblick var skön som man föreställer sig skogsgudinnan sjelf — min fröken — ni är i sanning den djerfvaste, den skickligaste ryttarinna, jag någonsin sett. Det är poesi i ert sätt att sitta till häst. ... Er stolta, trotsiga och dock så älskliga karakter visar sig vid detta tillfälle i sin fulla glans. ... O min fröken — jag beundrar er... ni som förenar söderländskans eld med nordbons djerf het..... Vid den lefvande guden — och löjtnanten talade i denna stund fullt upprigtigt — försäkrar jag er, att jag, så många länder jag än besökt, aldrig skådat er like.Bevars väl, min herre, hvilken öfverdrift — sade Svanhilda, höjande på de hvita axlarne. — Ni vet ju, att jag ej låter dåra mig af smicker?(Forts.)