— p ——— —— Insändt. Anlålles om införande i Götheborgs IIandelsoch Sjöfarts-Tidning af efterföljande: En gammal kamrat till kapten Zachrisson, om ej i samma vapen, dock fordom i samma garnison, har med största interesse och nöje genomläst den, uti Handelstidningen n:r 180, af honom allmängjorda berättelse om de samtal, som ägt rum mellan honom, general Arbin och öfverste Heyl, i fråga om Zachrissons förbigående till batterichef. Insändaren, inom sig fullkomligt öfvertygad om sanningen af hvarje ord i berättelsen, håller Zachrisson räkning för det frimodiga handlingssitt, han i ämnet ådagalagt och framför allt derföre, att han, viss om rättvisan af sin sak och fri från all fruktan för de maktägande, offentliggjort alltsammans och derigenom, på ett inom vår militär hittills så ovanligt sätt, vågat blotta tråädarne i en intrig, hvaruti skördats alltför liten heder af general Arbin, som ensam deri har och bör få uppbära all tort. Det är icke första gången, under sitt chefsskap för artilleriet, Som det lyckats gen. Arbin att stöta erkändt dugliga personer för hufvudet och derigenom framdraga egna eller andras protegcer. Ins. erinrar sig flera icke särdeles gamla exempel derå inom artilleriet och är öfvertygad, att H. M. Konungen, om Zachrissons bemödanden lyckas att få händelsen, oförfalskad sådan den passerat, känd på högsta ort, gör saken lika korrt med herr generalen, som nyligen skedde med landshöfdingen grefve Horn — bemälte herrar till straff och andra till varnagel. Ins., sedan längre tider personl. bekant med öfverste Heyl, frambär äfven på detta sätt honom sin medborgliga hyllning för det oförfärade sätt, på hvilket han genast, å bar gerning, behandlade saken och rättfärdigade sig sjelf, under det han blottade sin egen förmans alltför litet ridderliga uppföranle. Häraf ser man, att en bottenärlig, rättskaffens och dugtig man aldrig förnekar sig i den brydsammaste belägenhet. Insändaren kan dock ej neka sig önska, att öfverste Ileyl icke låtit general Arbin befalla sig att utstryka Zachrisson på sitt förslag och ditsätta en annan, helst generalen till en sådan befallning ej ägde någon laglig rättighet. Öfverste Heyl hade derigenom visat ändå mera sjelfständighet och gjort hvad som, åtminstone fordom, ej var någonting ovanligt hos regementschefer, innan ännu herrar generaler hunnit förvärfva sig så stort inflytande, på de förras bekostnad, som de synas äga. Blefve zachrissons handlingssätt i detta mål ett efterdöme för hvar och en orättvist prejudicerad militär, lika säkert som det förtjenar bli det, toge väl de högt uppsatte framdeles sig till vara, och man kunde då hoppas att få motse, äfven inom svenska militärståndet, den gyldene åldrens tid, då Konungens vackra valspråk: rätt och sanning-, äfven der allmänt skulle göra sig gällande. opartisk. c2 — —