1 a ee TT ernd än att slå ihjäl hvarandra; att tiden vore inn då folkandarne (som kämparne vid Kung Ar. thurs bord) kunde träda tillsammans likasom i i el stor ,Borg-Stue, för att förtälja hvarandra sin sagor och äfventyr (och Holger Danske ha märkvärdiga sådana) för att gästa hvarandra ocl klinga samman i fred och gamman, och på su höjd tornera och kämpa i andans herrliga bardalek Och ha de icke redan begynt dermed! Ha ickt folken på jorden, sedan ett par årtionden på andans vägar, på ångans vingar, besökt hvarandra, gästat hos hvarandra i vänskap, glädt sic vid hvarandras håfvor, och blifvit rikare deraf De skandinaviska folken ha så gjort sins emellar i ännu djupare mening än de öfriga folken, De ha under den nya bekantskapen igenkänt hvarandra som syskon. Och känslan af den förening, som natur och ande ämnat dem till, har blifvit för stark att af några yttre tillfälliga omständig heter kunna störas. Det är en union af hjertan och intelligens, ett andligt förbund, ur hvilket vi se för framtiden uppgå ett högt och herrligt lif i Norden. Vi änmmade sluta här, och vi borde kanske hir sluta, men — vi kunne ej. Vi finna oss förhindrade af en mängd små trollaktiga väsen, som tyranniskt intagit vår håg och vårt hjerta, och som tvinga oss att här sysselsätta oss med dem. Och de ha rätt. Vi ha begynnt med att tala om de vanvärdadee de mindre lyckligt lottade barnen i Danmark; vi böra ej sluta, utan att säga några ord om de lyckliga små, de många, som föraldrars ömhet vårdar, som lyckans sol belyser, om de skönaste knopparne på Danmarks framtidsträd. De äro för älskeliga, att icke ett ögonblick betraktas på närmare håll. Och du kan det lätt, om du går i trakten af Kongens nye Torv eller i Kongens Have vid Rosenborgs slott, der den lilla gossen, af sten, rider i så öfvergifven munterhet på svanen, som i förskräckelse, eller af lefnadslust, kastar i luften sex sköna rattenstrålar, diamantklart glimmande i solen. Der får man se i mängd de små med deras Gold -ammer, bondqvinnorna från IIedebo, med gröna kjortlar, höga border, breda band (röda eller svarta) hängande från nacken långt nedåt ryggen. Och hvilken rygg... så bred och stadig!... Man kan ordentligt få förtroende för dessa qvinnor, bara vid att se dem på ryggen. Och ser man dem i anletet, med dess prägel af hälsa och redbarhet, så stadfästes man i tron. Dessa qvinnor måste företrädesvis vara skapade till barnavårdarinnor. Men det var om de små jag ville tala, om de täcka, vänliga, prydliga små, de aldrakäraste danska barnen. Beskrifva dem kan jag ej, afmåla cj heller, dess virre! Men nydeligere små såg jag ej i något land, hvarken i Sverige eller Norrige, England eller Frankrike, Schweitz eller Holland. Ja, jag ir viss på, att de skulle kunna — om det kom till ett prof — intaga sjelfva Tyskland! ... P. S. i Juni 1849. Våren står i full blomma och går högsommaren i möte. Danmarks öar ha klädt sig i herrlighet. Bokskogarne susa vid de blå fjordarne; lundarne sjunga, storken är kommen, markerna blomma, gullregnetströmmar i vinden. Men det stiger ingen glädjesång af menniskoröster från de vänliga öarne. Tårar, bittra tårar, mödrars, hustrurs, brudars, systrars tårar, falla på den sköna, blomklädda jorden. Ack! kriget har på nytt brutit ut, och många landets söner ha fallit och falla ännu, under den hopplösa kampen med en segerrik öfvermakt. En liten hop menniskor står kämpande mot en mångdubbelt öfverligsen styrka, en million mot trettio millioner. Huru skulle man kunna hoppas?! Och likväl, — underbart, men sannt — det är ingen misströstan, ingen hopplöshet i den lilla hopen. Så fast tror den på sin rättvisa sak och på den rättvise styraren af folkens öden. Ingenting kan bättre karakterisera danska folk lynnet och sinnesstumningen i denna tid, än den verkan, som här frambringades af den olyckliga affären vid Eckernförde. Nyheten derom kom till Köpenhamn påskaftonen. Hur det brusade denna afton i staden i sorglig oro, hur det stimmade af folk, helst i trakten af posthuset. Bedröfvelse och häpnad stodo på allas ansigten. Obekanta talade till hvarandra, höga och låga meddelade hvarandra hvad de visste, hvad de hört, hvad de kände och tänkte, gräto tillsammans. Det var, som om hvarje familj mistat ett barn. Påsk dagen strömmade folket till kyrkorna. Predikanterne talade offentligt från predikstolarna om den inträffade stora olyckan, beklagade, tröstade, uppmuntrade. Dödens och uppståndelsens odödliga thema hade fått en ny, ingripande betydelse. Folket lyssnade och grät. Det var som en klagodag i Israel. Fäderneslandets olycka var hvar och en enskilts olycka. Slaget, som träffade dan