le skola langta, de SKolå Kitiispät, Uv ABBE vatt och dag, genom ondo och godo, söka sin väg ill ljuset, till dess Skaparens ,varde ljus! geiomträngt verlden och uppfyllt alla djup och alla jälar med tillvarelsens ljusglädje. Men öfver dem, som af menniskokärlek, af zudomlig meddelelsedrift gå ut till sina mindre äl lottade medvarelser för att medverka dertill, sfver dem hvilar ljusets välsignelse. Medan H. C. Örsted från sitt lilla ö-land förkunnar de lagar, som göra sig gällande i hela aniversum, har hans lärjunge Forchhammer, inträngande i detta ö-lands egna jordbildning, gifvit nya ljus åt geologien och förberedt en djupare kännedom af jordens historia. Och den unga Worsaae, forskande i grafvarnes djup, tvingar längst hänslumrade slägten, att genom symboler nas språk, som han förstår att tolka, ge klarare vittnesbörd, än hitintills, öfver nordens äldsta befolkning, dess kultur och förhållande till andra folk. Professor Schouu, på en gång älsklig tolk af vextverldens språk och af den ädlaste andan i nutidens politiska lif, har, isynnerhet i plantgeografien, i sina undersökningar om fornverldens klimatiska förhållanden, gifvit arbeten af stort värde och interesse. För öfrigt har nästan hvarje gren af naturvetenskapen i Danmark sin unga, lofvande dyrkare. Till naturforskarnes grupp sluter sig de danske likarnes, som sedan lång tid redan stått i anseende, som en af de utmärktaste i Europa. Mäktiga monarker utomlands ha påkallat danske läkares hjelp. Bang, Trier och Stein äro namn, som med tacksamhet och berömmelse genljuda så utom som inom Danmark. Filosofien slår sent upp sitt öga i norden; men när den gör det, är det med den blick, som är för nordens genius egen. Den blicken tränger genast till det centrala i lifvet, i djup, i höjd, den griper den organiska medelpunkten, och gör den till utgångspunkt för sin verldsåsigt. I Danmark kan Tyche Rothe, i 18:de århundradet, kanske hållas för den förste filosofen. Hans verk öfver kristendomens verkningar på folken vittnar om en djup ande och historisk blick. Men det filosofiska tänkandets pånyttfödare i Danmark är Ch. F. Sibbern. Sibbern bestormades i sin ungdom af ett öfvermäktigt kiänslolif. Han genomgick menniskohjertats alla lidanden, från dess våldsammaste qval till dess finaste, nervösa plågor, i alla skiftningar. I-,Gabrielis efterladte Breve har han bevarat åt oss erinringar från denna tid. Men den nye Werther gick ej under för sin lidelse. Han uppsteg öfver den genom förening med lifvets högre makter, och så blefvo hans lidelser de vingar, som buro honom till en högre utveckling af sitt väsen. Vandrande ute i skog och i mark, ensam med sig sjelf, begynte han med betraktelsens öga se ned i sitt eget bröst. På nytt satte han, som utgångspunkt för sitt tänkande, den gamla regeln: känn dig sjelf. Hans känslor utvecklade sig till tankar, hans tankar till system, och så uppstod hans ypperliga ,Psychologiska pathologi, frukt af ett stort och varmt hjerta, liksom af ett skarpt dialektiskt hufvud, en grufva af djupa, snillrika iakttagelser, infattade i den ädlaste lefnadsvishet. Ty Sibberns lära är en lifslära, och en lifslära, hvars grund är egen för de nordiska folkens medvetande. Den är icke den Fichteska abstraktionen från det verkliga lifvet, genom ett högmodigt ljuslif, som förhäfver sig öfver smärtan, öfver kampen, öfver synden och ångern, öfver alla den kämpande mensklighetens vilkor; den är icke Hegels ) sublimerande af tillvarelsen genom tanken och begreppet, som det enda reala, och derifrån något förnäma nedblickande på hjertats och känslans lif. Nej; det är en lefnadslära, som omfattar med kärlek och kraft hela lifvet, lifvet i all dess storhet, litenhet, ljufhet, bitterhet, med ett ord i all dess sanning: ). Det är en lifslära, som hänvisar på kampen, som lifvets vilkor och lifvets ära, som upptager sjelfva lidandet, sjelfva ångern med kärlek, som de renande lågor, ur hvilka lifvets Phenix föder sig på nytt med starkare, skönare vingar. Så upptager det filosofiska vetandet i norden nordandens ursprungliga medvetande om lifvet, det, som den uttalat i mythen om gudarnes och hjeltarnes lif i Valhalla, der hvar dag är en kamp, men kampen en lek, och hvar natt en segerfest. , Gabrielis Breve förhålla sig till Sibberns Pathologi, som blomman till frukten. Och den som lärt känna författaren till dessa arbeten, kan ej annat än önska att han ville fortsätta ,Gabrielis Breve, och i en fullständig biografi visa oss, huru lidandet och kampen kunna ) De stora germaniska tänkarnes ära och förtjenst äro, icke ringare derföre, att de icke trängde till det innersta af lifvet. De förberedde vägen. De hade sin mission och sin tid. De skandinaviska tänkarnes är Tammen! mm mm —— 2 ae