varandra 1 Uucb 11( BUU ( s.kl)) senom skalderna blef ett allmänt folkeligt 1). Som tvillingstjernor framstodo på vetenskasens himmel bröderne Örsted som tänkare och skriftställare, juristen A. S. Örsted inträngande ned den organiserande tankens makt i Danmarks agverk, ombildande detta och stadfästande staten bå religionens grundval; — naturforskaren II. C. Örsted, uppdagande hittills okända naturkrafter och byggande kroppsverlden på andeverldens grund, det bäfvande på det obäfvande. Hans stora upptäckt, år 1820, af jelektromagnetismen eller af lagen för vexelverkan emellan elektriserade kroppar och magneten, hvilken lät hans eget och hans fåderneslands namn genljuda med beröm i hela den lärda verlden, har, i sednaste tid, födt af sig den elektromagnetiska telegrafen, på hvars trådar nu verldstankarne och händelserna flyga från land till land, från stad till stad, från ande till ande. IIans lilla, till innehållet stora skrift ,om Kundskabs-evnens Vesens-enhed i det hele Verldens-allt 2), är ett af de tankefrön, som snillet utsår till näring för århundraden. Detta snillefoster med dess stränga logik, dess dristiga tankeförbindelser och dess storartade utsigter öfver universum, detta verk, som öfver stjernornas ljus kastar nya ljus, som närmar hela stjernhimmeln till menniskans hjerta, som empiriskt ådagalägger, att i hela den synliga skapelsen icke finnes något fullkomligt främmande för menniskans förnuft och de lagar, efter hvilka det här på jorden fattar och bestämmer, och som dermed godtgör, att menniskan är en centraltanke i universum, — detta verk borde ej vara okändt af någon sann tänkare, ej heller af någon sannt poötisk natur. Juristen, f. d. ministern Örsted, har, under de sednare årens politiska rörelser i Danmark, till någon del kommit i opposition mot det folk, hvars allmänt älskade ledare han länge varit. Han har rönt motsägelse, fiendtlighet, han har blifvit misskänd, han har lidit orätt. Väl honom! Honom blef då gifven den sista fullbordan af ett stort lif. Ty intet stort lif är fullbordadt utan misskännandets eldprof, utan någon del i martyrens lott. Att genomgå detta och behålla kärleken och behålla hoppet, det är uppgiften. Det är ock glorian öfver ett menniskolif. Karakterens adel och fasthet, — det är dock, huru än meningarne strida, hälleberget, mot hvilket de stormande böljorna bryta sig; som står fast i Stilla storhet, blott mera glänsande, när floden dragit bort, när böljorna lagt sig, uär dagens strid är ute. Och denna erkännandets dag skymtar redan öfver den idle statsmannen, uti de ord som uttalades af en ädel motståndare?) vid slutmötet i Roeskilde, i ständernas namn till Örsted: , Som vi tackade när han uppträdde mot våra ,åsigter och förde oss till att antingen öfvergifva , eller ock stadfästas i dem ....som städse skall ,lefva i vår erinring, som en af lifvets skönaste gestalter, ty hans jättestora andegåfvor öfver,triffas ännu af hans älskvärda personlighet. Naturforskaren Örsteds lif synes gå fram i ett gladare ljus. Rik af sin ,Lysglede 1 vetenskapen, i uppfattningen af naturens lagar, dess harmonier och klangfigurer, söker han ännu dagligen, ung och eldig i sin ålderdom, sprida denna glädje till allt större kretsar, till de unga, de olärda, till qvinnorna, till folket, som arbetar i sitt anletes svett, hvartill han förhjelpes genom sin sillsynta förmåga att uttrycka sig klart och fattligt, i bästa mening populärt 4). Och gjorde många som han — om alla rika på ljus eller glädje ville och verkade i hans anda — månne icke mycket af det mörka och hotande i nutidens fysionomi skulle försvinna, som skuggan för ljuset? Ja, vi bedraga oSs ej — och vårt eget lifs erfarenhet bekräftar det — i den väsendtliga rörelse, som upprör tiden, bortom dess mörka skuggor, är en hemlig ljuslängtan, är törsten till en friare, skönare tillvarelse i tanka, i känsla, i ädlare njutning, i mensklighetens egentliga ljuslif. Till ljuset tränga sig blomman och trädet. för ljuset sjunger fogeln, till ljuslifvet längtar hela naturen! . . . Ljus, mera ljus! är ofta den döende menniskans sista ord, och den lyckligaste bland de lefvande kan åt sin sällhet ej gifva högre namn än ,ljusglädje. Och skuggornas folk, de, som i mörkret sitta, de skulle ej följa alla visens medfödda drift?! Jo, 1) Vid samma tid uppdyrkades på nytt Isländska litteraturens skatter. Fornforskningen fick högre nationell betydelse genom Finn Magnusen och Rafn, och i sednaste tid genom den ifrige samlaren Thomsen, och N. M. Petersens öfversättningar af och kommentarier till de Isländska sagorna. 2) Efter muntligt föredrag, hållet i Kiel vid naturforskarnes möte derstädes 1844, och utgifven på tyska, under titel: ,Uber die Wesenseinheit des ErkentnissVermögens im ganzen Weltall.3) Presidenten, Professor Schouw. 4) De föredrag, han i denna tid håller för herrar och damer öfver sdet skönas physik, äro äfven vittnesbörd p AA. A;a 3 — — nm As.— su