Lif i norden. Af Fr. Br. (Forts. fr. N:o 182.) Unga, lifskraftiga skott uppspira i närvarande stund rikligen inom Danmarks litteratur, i poesi som i prosa. Kärlek till fosterlandet, till dess egenhet i natur och folklif, äro deras kärna. Man känner denna kärlek i Steen Steensen Blichers lefvande skildringar af Jutlands stora naturscener, af dess allmoges lif. Och IIverdagshistorierner, utgifna af J. L. Ileiberg, i hvilka man allmänt anar en qvinlig hand, och som återgifva medelklassens lif i Danmark med lika mycken hjertlighet som humor, dessa historier eller noveller hafva blifvit en älsklingsläsning i hela Skandinavien. Det är en frisk, lifskraftig gren, som folkoch familjelifvet i norden födt utaf sig. Äfven i andra grenar af konsten skapade det nya lifvet åt sig organer. Liktidigt med Oehlenschläger framstod Thorwaldsen, en skald i bildande konst, och genom honom en rikedom af plastiska konstverk, samtidens beundran. I formen slöt sig Thorwaldsen till antiken; men i uttryckets lif, friskhet, ungdomliga naivitet är han barn af de grönne Öers, är han en son af Dana. Den store konstnären var en af de lyckliga på jorden. Hans lif var en fortsatt glad skapelse, han lefde erkänd och hedrad af sin samtid, af sitt fosterland, och dog, kort efter sitt triumftåg dit, utan sjukdom och dödskamp, dog, eller rättare inslumrade under åhörandet af en skön musik, i Thalias tempel, omgifven af vänner och beundrare. Danska folket har i Thorwaldsens muscume rest åt honom en minnesvård, så hedrande för konstnären, som för det folk, som så vet att skatta sina store män, och som nu i minnesvården, hvilken reser sig öfver grafven, äger en lefvande källa till ständig konstnjutning och till nya invifvelser. Man måste förvånas, då man ser rikedomen af konstverk af denna mästares hand, rikedomen i uppfinning, uttryck, den mångsidiga uppfattningen at lifvets idealer. Thorvaldsen är en jätte i bildande konst, en andlig Titan, som, för att eröfra himlen, det blott felades ett — att förstå det högsta idealet, det högsta sköna — kristendomens kraft, dess kärlek, sorg och glädje. Midt i Thorvaldsens museum är Thorvaldsens graf, betäckt af friska, blomstrande rosor, — en symbolik, här utan smicker! . . . Jericho och Bissen äro Danmarks störste nu lefvande bildhuggare, båda originella och kraftiga naturer. Den förre har genom sin Christus, sin uppståndelsens engel, sin grupp vAdam och Eva, uppenbarat sin djupa blick för lifvets djupaste tankar. Den sednare har börjat låta nordens mythiska gudaoch hjeltegestalter framträda i plastiken, och har dermed öppnat en ny bana för denna. I målarekonsten har Danmark en ung, lofvande skola af konstnärer, hvilka, under det de sluta sig troget till naturen, och här söka sanningen i dess skönhet, allt mer söka denna i deras egen hembygd och framställa den i sina taflor. Så historiemålarne Marstrand, Simonsen och Sonne, genremalarne Schleisner och Monnier, marinmälarne Melby och Sörensen, landskapsmålarne Skovgaard, Keirskouv och 2ump, blomstermålarne Jensen och Ottesen, porträttmålarne Gärtner, Schita, m. fl. Bland denna grupp af danska konstnärer, har nyligen uppträdt en talang, icke dansk eller nordisk, — men som Danmark härefter torde få räkna bland de sina — med söderns glödande energi i färg, i uttryck och blick, med fel och förtjenster, som tillhöra snillet. Det är ock en snillrik qvinna, en dotter af Pohlen, nu en dansk konstnärs maka, det är Elisabeth Bauman, nu Fru Jericho, som i Danmark återkallar minnet af Rubens pensel, af hans eld och skapande lif. I tonkonsten låta Hartman, Rong och Gade ljuda toner, förr ej hörda inom den högre konstmusiken, toner, melodier, förr hörda blott i den nordiska kämpevisan och folkvisan, i hvilka nordens genius uppenbarar den djupa känsla, det allvar och den innerlighet, den egna ton i glädje och i smärta, som tillhör dess egendomliga lif, och som hvarje hjerta i norden igenkänner som sitt eget väsens innersta ton och röst. Det ömmaste vemod, den djerfvaste kraft vexla här i harmoniskt samlif. Det är ,en ropandes röst i denna röst; ett rop af hög längtan och profetisk tröst. Medan konstens genius så utvecklade sina vingar, blef ej vetenskapens efter. Modersmålet — denna ett folks första gemensamma fostrarinna — befriade sig genom den väldige spräkforskarer Rask, och genom Molbech, (författare till dansk ordbok, outtröttlig samlare i dansk historisk litteratur,) från banden af främmande tungomål, och ar ÅJ — — — —