Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1849, sida 2

Stallbetjenterna framledde nu trenne alldeles ramsvarta hästar, hvilka otäligt tuggade sina betsel och skrapade marken med hofvarne. Din riddrägt, Svanhilda! ... Fort! — sade grefven. Den unga flickan skyndade upp på sin kammare. Efter några minuter återkom hon, klädd i en kostym, som på ett förtjusande sätt upphöjde hennes naturliga skönbet. En ridklädning af svart sammet, sammanhållen kring det smärta lifvet af ett grönt skärp, smög sig tätt efter hennes urbildliga former, och det sköna, nu af rörelsen lätt purprade ansigtet doldes till hälften af en slöja, som nedföll från den med svarta, svajande plymer prydda hatten. Nu är jag färdig — ropade Svanhilda häftigt, nästan vildt. — Fort till häst. Och utan att afvakta sin något långsamme fästmans bistånd skyndade hon ned från trappan och sprang med ett lätt hopp upp i sadeln. Löjtnant Tornersköld betraktade henne med giriga blickar, medan grefve Yxenhjelm bara stod och gapade, utan att rätt kunna fatta möjligheten af denna sällsynta djerfhet hos sin trolofvade. Svanhilda hade svängt sig upp på den ystraste hästen. Hon ryckte tyglarne från betjenten, som förskräckt för den frustande springaren vek