Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1849, sida 2

it sidan, medan den unga flickan med stadig och fast hand tyglade det ädla och eldiga djuret. Löjtnant Tornersköld hade hastigt sprungit opp på sin gångare och efter flera misslyckade försök hade det äfven lyckats unga YXenhjelm att klättra sig upp i sadeln. Åren ni färdiga ? ropade Svanhilda. Ja — sade löjtnanten. Nej — ropade grefve Yxenhjelm vänta litet Svanhilda . . . rid inte än. ... Jag släppte den ena stigbögeln.... Ptroh!... Ptroh!.... IIäll säger jag ... jag faller af.... Men döf för alla dessa utrop satte Svanhilda, högt skrattande, af genom den öppnade porten. ... Löjtnanten följde henne i hack och häl och då grefvens häst såg de öfriga galoppera förut, rusade han efter, utan att låta hejda sig af sin ryttares rop. Svanhilda . . Svanhilda! — ropade grefvinnan Yxenhjelm, som stod på trappan — hör du då icke! Vill du, att Calle skall bryta halsen af sig.... Aj... han faller af, min kusin... det gå aldrig väl!Dessa sista ord yttrades till grefve Silfverstjerna, som hade svårt att dölja ett småleende öfver den greflige ryttarens oskicklighet. (Forts.) AA 3 AE R ER e E RTRE — 8