Republikens president, omgifven af ett par ministrar och en mängd militärer, gör sina små utflykter till alla kringliggande trakter. Stundom hållas revyer, stundom besökas sjukhus och andra offentliga inrättningar. Det egentliga ändamålet med dessa resor tyckes vara att personligen och med egen hand utdela hederslegionen eller sullmakter, vinna sympathier, och höra huru det låter. Det påstås i allmänhet, att på många ställen kommer att ropas vive VPEmpereur! och mången förbereder sig i anledning häraf på något stort, som skall hända. Man talar mycket om den 15:de Augusti och en coup dVetat, ehuru man ej vågar redigt, öppet eller ordentligt förklara betydelsen af dessa tvenne maktpåliggande ord. Den 15:de Augusti var den store kejsarens födelsedag. Skulle det väl vara möjligt, att hans brorson, väljande denna årsdag, vågar försöket att påsätta sig den endes kejsarkrona? År han då nog blind att icke inse, huru liten han sjelf blir, jemnförd med den store? — På den sednare frågan kan svaras ja, ty af hans blindhet hafva vi thy värr haft alltför många prof, och hans sträfvande till makten är mer än tydligt. Men på den förra svarar jag, som den legitimistiska tidningen Gazette de France häromdagen besvarade nyheten om hertiginnans af Berry ankomst till Paris: icke ännu. Republiken undergrifves visserligen mer och mer och kommer sannolikt ännu en gång att falla; men detta måste ske genom list, slughet och intriger, ty att gå till storms emot den vågar man ej. Reaktionärernas ocnighet och strider sinsemellan göra äfven dess störtande så mycket svårare. Republiken är upphöjd på en piedestal af splittrade troner, sönderslitna kedjor och omstörtade schavotter. Dess grund är icke ännu fullkomligt befästad. I ena handen håller hon ett svärd, den andra hvilar på konstitutionen, der en och annan artikel icke varit nog djupt eller nog tydligt inristad, utan blifvit utplånad af några hårda nordanvindar, hvilka genomilat sömmarens milda luft. Kring gudinnans hals äro fästade 3:ne rep och vid ändarne af dessa är en stor hop folk, som under det man drager af alla krafter ständigt ropar, hon måste salla. Öfver den ena gruppen ser man en vingskjuten örn. öfver den andra en flaxande tupp, under det der tredje ötversväfvas af en dufva, hållande i näbben en lilja af guld. Folket står på afstånd och betraktar hela taflan, yttrande lugnt och småleende: vhon faller ej. — Oaktadt grunden icke ännu erhållit nog styrka, eller, rättare sagt, ha blifvit undergräfd på nytt, håller sig republiker uppe genom Jemnvigten, just emedan hon drage lika åt 3:ne håll. Hon blifver sålunda ståndande, så länge intet parti gifver vika, och folket vaksamt observerande, bibehåller sin ställning ocl sitt lugn. Republiken stär upprätt, men af repen kring hennes hals är hon nära att qväfvas af ansträngningen nära att digna. Hvad de dragande partierna härigenom vinna, är, att krediten faller med hvarje dag, förtroendet minska beständigt, arbetet upphör och eländet hotar at allt djupare intränga bland folket. Från all håll ropas oupphörligt: edetta olyckliga tillstån måste taga slut, det blir Frankrikes förderf. Men för att denna sorgliga belägenhet skal