ken nistan tycktes hafva en dunkel aning om löjtnantens hemliga planer. Emedlertid förstod löjtnanten inom kort, att väcka Svanhildas intresse och lyckades ganska ofta att skingra den djupa melankoli, som tärde hennes hjerta. Hans ovanliga kunskaper, hans kännedom af nästan alla länder och folkslag gaf honom outtömliga ämnen till konversation. På pikanta anekdoter, roande och qvicka beskrisningar, hänförande naturmålningar hade han ingen brist och med allt mer stegradt intresse lyssnade snart Svanhilda till denne man, som var så farlig och hvars själ hon icke förmådde genomskåda. IIan är en intressant, en angenäm sällskapsmenniska — skref Svanhilda till Theodor om löjtnanten. — Han eger ovanliga kunskaper och ett intagande yttre, så ofta hans ansigte icke vanställes af detta hånfulla drag, hvilket jag stundom observerat. Du må derföre icke undra, om jag, i denna odrägliga omgifning, sluter mig till löjtnanten snart sagdt som till en själsförvandt. ... Vi hafva ofta främmande; . .. våra salonger hvimla af folk, men jag finner mig ändå så ensam, så öfvergifven, sedan du och med dig hoppet öfvergaf mig. Löjtnant Tornersköld är derföre den ende, som genom sin snillrika konversation påminner mig om de förflutna stunder vid din sida, ... Han eger väl icke din andes