Kärlek och Konst. Novell af U. B—n. (Forts. fr. n:o 188.) Löjtnantens passion för Svanhilda tilltog med hvarje dag, och han, som förut gjort min af att förakta alla qvinnor, måste siutligen för sig sjelf tillstå, att denna unga flickas egande numera utgjorde ett vilkor för hans sällhet. Det är sannt, att det var sinnligheten, som spelade hufvudrollen i denna så hastigt uppsflammande passion, men löjtnanten var heller aldrig van, att älska annat än sinnligt.... Dygd, talanger, oskuld, snille allt detta, hvilket Svanhilda egde i rikaste mått, betydde för honom intet mot hennes utomordentliga skönhet, hvilken, så snart hon visade sig, bragte hans blod i svallning. vVid djefvulen! — jag måste ega denna qvinna per fas et nefasv — hade löjtnanten sagt för sig sjelf, och numera vände sig alla hans tankar omkring medel att sätta detta beslut så skyndsamt som möjligt i verket. Löjtnanten sökte länge förgäfves tillfälle att ostördt få samtala med Svanhilda. Den unga flickan lemnades visserligen för det mesta i fred af sin fästman, men deremot bevakades hon så mycket girigare af den barska grefvinnan, hvil