Korrespondens. Paris den 6:te Aug. 1849. En längre tid har rörflutit sedan mitt sista bref gick af stapeln. Orsaken dertill har du säkert anat, nemligen att ngenting anmärkningsvärdt förefallit. Sedan det olyckliga företaget den 13:de Juni, har en tyngd nvilat på mitt sinne, den jag ej kunnat afkasta. Stillestånd i arbetet, ömklighet i politiken, se ler i få ord alla de egentliga nyheter, jag har itt meddela. Nästan förbjuden att tala, bar man fått åtnöja sig med att tänka, under det frågorna i nationalförsamlingen hafva varit af den mest mörka, sorgliga, kanske olycksbringande beskaffenbet. Du kan lätt inse, att din stackars korrespondent under dylika omständigheter mått ungefärligen som fisken på torra landet. Men, hör jag dig i andanom fråga, hvarmed har du då egentligen fördrifvit tiden? Ack, broder! kan en dylik fråga göras, då man är i Paris? Jag skall dock försöka att besvara den. Efter fulländad morgontoilett förser man sig med de 3 oundgängligaste behofven, käpp, handskar och cigarr, ser till om möjligt, att man har några sous i fickan och går ut åt hvilket håll som helst, utan att veta hvarthän, eller i hvad syfte, och man ir för hela dagen fullkomligt sysselsatt. Först då man åter inträder i sin anspråkslösa boning (vanligen vid midnatten), finner man, att dagen flugit bort, utan att man egentligen gjort någonting. Efter denna min bekännelse räknar du mig kanske till flanörernas antal, och jag kan deremot ingenting invända. Då man åj har arbete, ej får politisera och ej kan lisa tidningar, emedan man icke vill riskera att af harm och förargelse få koleran, så har man ju ingenting annat öfrigt, än att spatsera, och jag försäkrar, att man här kan göra det med smak. Till en början styrde jag kosan nästan omedvetet till Tuilleriträdgårdens dystraste allker, eller Boulognerskogens djupaste irrgångar. Der sökte jag för mig sjelf reda den intrasslade statshärfvan, men omöjligt. För hvarje gång jag kom dit, var hon hårdare och värre tillsnodd. Vid betraktandet af det sköna Frankrike, kan man ej annat än beklaga, att ett så herrligt land ännu skall sönderslitas af intriger och egennytta. Vanan gör dock allting drägligt, och jag har nu på en tid börjat finna mig uti hvad som ej kan hjelpas. Frankrikes revolutionshistoria tyckes ännu icke vara slut, och man har ingenting annat att göra, än att med lugn och tålamod möta hvad som komma skall. Oaktadt tillstötande obehagligheter har dock Paris alltid i behåll sin förtjusande yta och sitt fria, otvungna lefnadssitt. Promenader och trädgårdar, ständigt hvimlande af språättiga dagdrifvare och eleganta tidsförstörerskor, blomstra och frodas, lifvade af högsommarens glödande sol. La