BAnnn — —— ÄA Denna plats var Svanhildas älsklingsställe. Ofta om aftnarne, då de öfriga gått till hvila, lät hon Aurore bära harpan ut till denna grotta, der hon stundom suttit vid Theodors sida och der deras namn grodde i barken på en väldig ek.... Ensam satt hon här och drömde och — sjöng. . .. Det var en underbar musik. ... Tonerna voro ögonblickets barn. ... De sprungo villigt fram under hennes händer och echot i klipporna på andra sidan floden hörde dem och var den enda, som spelade dem efter. . .. Stundom hade hon dock, utan att veta derom, tvenne andra åhörare, som från olika sidor och dolda af löfven, lyssnade på henne. Den ene af dessa var löjtnant Tornersköld ... den andre var Theodor. Löjtnanten hade lyckats utspana den unga flickans hemliga promenader om aftnarne. Han smög sig derföre stundom efter och lyssnade på hennes harpa, utan att likväl våga närma sig, af fruktan att blifva ansedd för spion. Theodor åter, som drogs af en brinnande längtan, vandrade ofta under dessa herrliga aftnar från staden ut till grannskapet af detta ställe, der han varit så lycklig. De toner, som brusade från grottan, voro honom väl bekanta. .... Stum och orörlig stannade han på afstånd, dold af träden, men han inträdde aldrig i grottan... gaf aldrig med något tecken tillkänna sin när