minskas, i stället att ökas, måste de dragande partierna så småningom släppa efter, alla på en gång, samt underkasta sig att öppet och ärligt erkänna republiken. Endast sålunda kan Frankrike räkna på en framtid af ordning och välstånd; endast på det sättet blifver det verldens största och lyckligaste republik. Skulle, enligt hvad mången tror, det ena tåget befinnas starkare, än de 2:ne öfriga, och dessa brista i saknad af vatten, så är det lika olyckligt hvilketdera som segrar. Ovilkorligt återstår oss då ännu en revolution, kanske värre, än dem vi hittills sett, ty huru mycket än partierna arbeta, blir dock folkets vilja slutligen den rådande och det republikanska styrelsesättet det enda, för Frankrike, goda och varaktiga. Vi komma nu en tid att få ännu mera stillestånd i politiken, än hittills. Nationalförsamlingen tager afsked ifrån den 13:de Augusti till den 30:de September, för att hvila sig från alla mödor och besvär. Den har, på den korrta tid den varit tillsammans, uttröttat sig med att gifva arresteringsorder och fråntaga folket så många af dess tillkämpade friheter, som kunnat medhinnas. Strängheten i allt är långt större än under monarkien, och hvad tryckfriheten beträffar, har man utarbetat ett fullkomligt motstycke till Septemberlagarne. Dessa förorsakade en revolution; få se hvad den legislativa församlingens sinnrika uppfinning i en framtid kan åstadkomma. Måtte den ej blifva signalen till alltför stora olyckor för Frankrike! : Då Lagrange för några dagar sedan i tribunen väckte fråga om, huru länge ännu de tappre segervinnarne i februari skola vänta på uppfyllandet af de stora löften om belöningar, hvilka då så rundeligen utdelades, svarade Gourgaud, general vid nationalgardets 1:sta legion och en af högra sidans ifrigaste kämpar: det fanns i februari inga segervinnare. Detta svar gaf anledning till det häftigaste tumult och de lifligaste diskussioner, med accompagnement af trädknifvar, som någonsin uppstått inom den märkvärdiga salens väggar. Generalen har rätt. Det fanns i februari inga segervinnare och just deruti består republikens olyckor. Om, efter thronens kullstörtande, franska folket insett och förstått, att män, sådane som han, bordt betraktas som öfvervunne; om de, hvilka då under en falsk patriotism endast sökte dölja sina trolösa afsigter för ögonblicket, blifvit ansedde som farlige för republiken; om, med ett ord, folket verkligen handlat som segervinnare, då skulle icke Frankrike i dag, bundet till hand och fot, vara öfverlemnadt åt en reaktion, den skamligaste historien kan uppvisa. Vidar.