Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1849, sida 1

Ä had a R:dr banco. 1. 7 e. m., dagen före den, då de ön ste postkontor. talas med 2 sk. banco stycket, och I kontor, dels å utdelningsställena och de Te SEE —— liga än någonsin. Äfven i Sveriges hufvudstad I hade, på ett ännu oförklarligt sätt, ett slags uppI lopp egt rum, som gjorde Sveriges regering värdig att ingå i förtroendet. Till hvad grad den verkat dertill, lemne vi derhän. Måhända var det mindre, än man hade anledning att tro af de synbara förhållandena. Det vissa är likväl, att i synnerhet Preussens exempel tyckes hafva inverkat på vår politik; ty, då Fredrik Wilhelm saderligt lofvade sina barn att få en l nationalrepresentation och större politiska rättigheter, såg man äfven konung Oscar påtänka ett verksammare deltagande för representationsreformen, och det är åtminstone troligt (ehuru man utspridt att den dåvarande ministerens afgång skulle varit en följd af konstitutions-utskottets dechargebetänkande och Konungens enskilta handlingssitt i strid mot rådgifvarnes i tull-lagstiftningen) att ministörförändringens verkliga anledning låg i omöjligheten för den gamla att tillstyrka ett af regeringen sjelf utarbetadt representationsförslag, sedan den hvarken vid riksdagens början ansett sig böra förorda representationskommittkens, eller, då stånden icke kunde förlikas, framträdt med ett annat. Det vissa är, att det ej var ministrarne, som begärt sina afsked, utan att det var Konungen, som uppmanade dem att afgå. Man lärer till och med hört ibland anledningarne, att detta ansågs nödigt för att sauvera dynastien; och man torde deraf kunna sluta, att det konservativar partiet och de grå, som gemensamt verkat för anmärkningarne i konstistutionsutskottet, begge haft förhoppningar att besätta råädsplatserna. Partiet missräknade likväl sig härutinnan. Det såg blott en och annan af sina fordna anhängare, som öfvergått till medelvägspartiet, ditkallas, och med undantag af två embetsmanna-kapaciteter besattes de öfriga platserna af temligen obemärkte personer — sådana, som försäkrade Konungen om en beqvämlig medgörlighet iden anda, i hvilken han sjelf tyckes hafva uppfattat reformerna. Nu var de konservatives ställning betänkligare, än någonsin. De yttre händelserna hotade med konservatismens nederlag, snart sagdt i hela Europa. I vårt eget land höjde sig anspråken på liberala institutioner, folkrepresentation, embetsverksreglering, skattereform, skolreform, frihandelssystem, o. s. v. De kunde verkligen blifva grå i hufvudet, då nu regeringspersonalens ombyte gaf anledning att förmoda eftergifter för folkets önskningar. Den nya ministeren framkom verkligen med ett representationsförslag, och man väntade att äfven få förslag i andra delar. Faran visade sig dock, när allt gick omkring, icke vara stor. De väl bevandrade ledarne insSågo lätt, att hvad regeringen för Ständerna framlagt icke skulle vinna folkets sympathier och aldrig skulle få alla ståndens bifall. Deras plan blef att antaga representationsförslaget till hvilande och söka understödja regeringens benägenhet att hindra hvarje annat att blifva hvilande vid dess sida, samt att hindra skattereformen, paralysera tullreformen och inveckla regeringen i nya förslags uppgörande till den kommande riksdagen. Detta lyckades, med tillhjelp af iden grå fraktionen i utskotten, och så stodo sakerna, då år 1848 riksdagstrumpeten ätskiljde rikets ständer, sedan de till regeringens disposition ställt 2 millioner riksdaler till rustningskostnader för en temligen vidunderlig beväpnad demonstration, såsom det sades, till bevarandet af Danmarks sjelfständighet. Af det föregående hafva vi sett, huru det konservativa partiet, under nuvarande regim, ända till slutet af riksdagen 1847—48, haft anledningar att ständigt sväfva mellan fruktan och hopp för sin framtida inflytelse. Denna ställning bade verkat mycket olika på individerna inom partiet: öppet missnöje hade afvexlat med dold harm och förställning; men de egentlige ledarne hade af flera skäl icke förtviflat att återvinna inflytelse på ärendenas gång, och styrelsesystemets vacklande började blifva ett allt säkrare förebud, att blott partiet kunde modigt uthålla i sina gamla förskansningar, skulle folkpartiets anfall kunna besegras. Medelvägsmännen (de grår) hade väl visat sig vara osäkra vänner; men de voro ock inga farliga fiender; deras ställning gjorde dem i allmänhet beroende af regeringen, och huruvida de skulle i de parlamentariska striderna uppträda för konservatismens principer, berodde således af möjligheten att vinna regeringen.