Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1849, sida 1

af anslagsvoterare och medhjelpare att sopa igen såtanden af kommitter och aflemnat en god del I som fått öfvertaget, om de hade vetat att konKus IIIIO0IC. Öod44 hn SR säljas dels å Tidningens Annonsdelningar; men de, s i Hr N. J. Gumperts boklåda. ren på sätt brukligt HH EEEÖECW——— om tycktes ämnad att få en stor personell och nateriell inskränkning; ordensoch titel-väsenlet, som troddes ingå i sparsamhets-id6en; samt len märkbara obenägenheten hos konungen att mgifva sig med det konservativa partiets egentiga ledare och organer. Detta väckte icke rinsa obelåtenhet hos detsamma, i samma mån, som För individerna deribland dessa saker voro vida vigtigare och fattligare, än de stora allmänna angelägenheterna; och man hörde derföre af partiets pöbel ett ofta närgånget missnöje med den nya regimen, under det att dess mera slipoade och i parti-interesset initierade bildade, i tysthet gladde sig åt hoppet: det blifver nog annorlunda !Märkligt nog hade partiet icke år 1844 ansträngt sig för att hindra det definitiva antagandet af grundlagsförändringen, ang. riksdagars bållande hvart tredje år; men detta torde få tillskrifvas dels en personlig åtrå att på riksdagsarenan få visa en inflytelse, som ödet nekar att nu som förr utöfva inom rådkammaren, dels hoppet att ännu bättre sammanhålla ett parti, hvilket, då det endast hvart femte år sammankom, visade allt för många nya fysiognomier, obeslutna och rå in politicis. Denna konservativa blunder påskyndade, då regeringen sanktionerade förändringen, riksdagen 1847 — den första lagtima under nya regimen. sr m I mm — kh Nämnde riksdag företer de mest brokiga och skiftande beslut, som någonsin kunna uppletas i Sveriges riksdagshistoria. Adeln valde till riksdagsutskotten en blandning af ultra-konservative och medelvägsmän, uteslutande alla liberale medlemmar af riddarhuset. Presteståndet antog obetingadt den biskopliga listan. Borgareståndet tycktes göra ett försök att återtaga den bestämdare liberala färg, som ståndet visat 1840 och så hastigt under förhoppnings-perioden 1844 förlorat. Bondeständet åter lät förleda sig af det gamla systemets fordna tjensteandar att tro på deras ånger öfver fordna politiska synder och deras löften att nu inträda i patrioternas leder, ) hvarigenom några inkommo i de vigtigaste utskotten, der de snart återtogo sina gamla roler — spåren efter formvidriga åtgärder och uraktlåten hushållning. Det såg ut som skulle utskottens ledning kommit i de konservatives händer (till den grad voro personalförhållandena omblandade) men det visade sig snart, att det var ede grå, seqvent begagna detsamma. Regeringen hade låtit utarbeta en mängd utpropositioner. I de förra fann man stundom uttalade principer, som i de sednare blifvit bortvrängda och förfuskade, såsom t. ex. ang. skatteförenklingen. I de flesta gick det blott ut på att få medel (penningar.) Det konservativa partiet vet ganska väl, att hvad dessa frågor angår, beror regeringen, under nuvarande riksdagssammansättning, af det; ty förenar det sig med borgareoch bonde-ståndens obenägenhet att pålägga folket ytterligare pålagor, så är afslaget gifvet — och det ser således gerna, att det kan göra sig vigtigt, samt derigenom mothålla reformerna. Ibland dessa var representations-förändringen den väsendtligaste att undanböja, och dernäst skatte-, samt tull-reformen. Partiet koncentrerade alltså sitt motstånd hufvudsakligen i dessa, och hade äfven redan före riksdagen sökt att inverka på regeringen i dessa afseenden. Dess tidningar hade ihärdigt arbetat på att bortvränga begreppen derom; vid sammankomsten med armeens deputerade, kort före riksdagen, hade genomdrifvits en tillställning att inbilla konungen, det armben skulle vara emot indirekta ränternas förvandlande, ehuru detta blott gällde några af de högre löntagarne. Man såg uppenbart, att en del af den kongl. omgifningen samt de hofvets afsigter initierade grår voro numera för en reaktion, och detta antydde, att man lade an på att skilja konungen från rådgifvarne, hvilka väl icke voro rätt villige för reformerna, i en fullt liberal anda, men likväl voro långt ifrån att vilja biträda vid försöken att helt och bället tillintetgöra dem. Konservatismen trodde sig således åter viss om seger, då den ännu en gång skulle undanryckas densamma; och medelvägsmännen, som tjenat den i början till stöd, blefvo de verklige segervinnarne. (Forts.) Utrikes nyheter. UNGERN. Innan den gräslige Haynau lemnade Pesth har