Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1849, sida 1

dels år 8 R:dr, I vanlig annons-81II, och Dole, Fe 3 R:dr banco. WERN kl. 7 e. m., dagen före den, då de öns ste postkontor. talas med 2 sk. banco stycket, och kontor, dels å utdelningsställena och de i gande skäl att misstänka regeringen för liberala äsigter i handelsoch närings-lagstiftningen, förstärkte de ultra-konservatismen med sitt hat mot medelvägen. Alla dessa förhållanden hade i sin ordning bidragit till den utgång af 1844 —45 åren riksdag, hvilken vi redan förut antydt och hvars verkningar på det konservativa partiets ställning vi nu ett ögonblick vilja följa, innan vi betrakta partiets ställning vid 1847—48 årens riksdag. Först och främst visade det sig, att föga framsteg genom riksdagen blifvit gjordt på den konstitutionella banan. De många förberedande arbeten, som den nya regeringen sjelf lofvat att till nästa riksdag hafva i ordning, eller Rikets Ständer begärt, att den skulle egna sig åt, (och ibland dessa representationsreformen) blefvo, liksom förr, lemnade åt kommuittger, i stället för att beredas af ministrarne. Väl hette det, att dessa kommitt6er skulle sammanträda under ett slags ledning af vederbörande ministrar, och man såg till och med offentligt meddelas tal af sådana herrar, vid kommittGernas öppnande och afslutande; men så föga var ledningen deras verk, att då kommittöbetänkandena väl blifvit färdiga, ministern hvarken sökte försvara dem inför sina kolleger ooh konungen, eller regeringen ville träda fram för dem hos rikets ständer, för att stå eller falla med dem. De digra förslagen remitterades till riksstånden, sällan med något bestämdt omdöme, och om någon gång en regerings-proposition blef en följd af förslaget, så var den så pass oigenkännelig från ministerns delaktighet i kommitå-arbetet, att man nästan kunde betrakta propositionen såsom ett af honom välvilligt upptaget hittebarn. Konservatismen hade således alltid i gin hand medlet att inbilla de grår, att regeringen icke ville saken. I de till en del onekligen berömvärda regerings-beslut, som regeringen fattade, på grund af rikets ständers slumpvis tillkomne önskningar i några vigtigare ekonomiska frågor, togs steget till reformen icke fullt ut; det lemnades alltid ett vidt fält för beroendet af Kongl. Maj:ts nådiga pröfning i hvarje särskildt förekommande fall, och detta är, som man vet, ett fält, der konservatismen plöjer med byråkratiens dragare, och oftast kan hoppas goda skördar. Inom det finansiella området visade regeringen sig icke hafva några viäsendtliga egna åsigter. Man följde riksdagens, som på det hela i dessa frågor (genom de konservatives och medelvägsmännens koalition) blifvit uppgjorda efter de förres plan — ett bevis, vatt konservatismens afsigt icke var att försvaga regeringen eller hämma hennes vilbetänkta omsorger för statens (menas Statsverkets) bestånd, ordningens och lugnets upprätthållande, m. m. ; hvilket allt med andra ord vill säga, att de konservative med villighet öfverflytta folkets besparingar ur folkets fickor i hofvets, embetsmännens, lefverantörernas, med fleras. I bankväsendet visade sig regeringen ganska benägen att ej rubba det stora interesse, som privatbanksoch hypotheks-anstalterna utbildat och ledt till konservatismens förstärkande. Undervisnings-verkets reglering syntes icke påskyndas; och ecklesiastikförvaltningen, som tycktes ämnad att uppsporras af den ifrån kavalleriet hemtade ecklesiastikministern, gick till mångas förvåning sin gamla socknebudslunk. Det konservativa elementet lopp ingen fara i den delen. Likadan visade den sig,ehuru de slutliga verkningarne torde blifva annorlunda, i allt hvad angick det började systemet med statens uppträdande såsom förläggare för kommunikations-anstalter, uppodlingar, o. s. v. Såsom det systemet ännu, under byräkratisk ledning och ståndsväsendets savoritskap ser ut, draga egentligen det konservativa partiets skötebarn fördelen af dessa offrade millioner, af hvilka den största delen, som för ögonblicket går uti de enskilta fickorna, likväl sedan går all verldens väg; men den lilla del, som går till produktionens sanna nytta, ändock slutligen kommer att i naturens ordning en gång miktigt förstärka folkkraftens strid mot förtrycket. För det närvarande, och det är detta, som har sitt egentliga värde för de konservative, löper således det systemet ingen synlig fara, och partiet gläder sig alltså i sitt sinne deråt. Hvad som således, sedan de konservative tröstat sig öfver den lika arfsrätten, handels-, fabriks-och handtverks-ordningarne, nya smidesstadgan o. 8. v. var mest egnadt att väcka konr servatismens oro, var: befordrings-systemet, som LVUÄHO I YMm. a KAR lfba van. 8