Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1849, sida 1

armt strålande öga. Detta gaf honom hans senius och lifvets bittert-ljufva erfarenhet. Paudan Möller, hvars sednaste stora epos Adam lomodenna vinter i Köpenhamn gjort ett der sällsynt uppseende, är en djupsinnig tänkare i verser af beundransvärd lätthet och fulländning. Medan denna rika skaldenatur älskar att intränga menniskoandens djupaste schakter och derutur frambära det rena guldet, medan han behandlar slaggen, det usla i lifvet, i tanken, i känslan, med satirens gissel, besjunger Christian Winter sitt fosterlands idylliska naturlif i dikter, så lifvande och friska, att dansken tycker sig i dem känna doften af friskt hö af sina ängars blommor. J. L. IHeiberg har länge stått inom danska litteraturen, som en af de klippor i hafvet, mot hvilka skeppen bryta sig. Ilan har infört i Danmark den vetenskapliga, den högre kritiken. Om denna alltid varit hög nog, och vetenskaplig nog — i högsta mening af det vetenskapliga — det kunna vi här ej betrakta, — men vi ha svårt öfverhufvud att erkänna en högsta domstol i litteraturen, utom den, som förr eller sednare bildar sig i folkets eget lefvande hjerta. Visst är, att Heiberg verkat betydligt till sitt folks intellektuella utveckling, icke blott genom sin Holbergska riktning, utan ännu mer genom sin 0 B starka känsla för det förträffliga som han erkänner, och genom sina poetiska skapelser; särdeles för scenen. Den egendomliga art af vaudeville, som han skapat i Danmark, hör ännu till publikens älsklingsnöjen. Och de blomster, som klippan alstrar än i dag, vittna om en lifsvarm, fruktbar grund. Alla dessa sednare nämnda författare och skalder, betydande för Danmarks litteratur, äro dock ännu föga kända utomlands. Men på ede grönne öber upprann en dag en ringa, anspråkslös blomma, som man der gaf föga akt på. Många sägo ringaktande ned på den lilla-sigande: lappri! Några togo sig vårdande henne an. Och solen älskade blomman, lyste in i den. Och dess blad utvecklade sig, fingo underbara, sköna färger och former, fingo vingar, löste sig från moderjorden och fiögo ut öfver — hela jorden! Och öfverallt har man samlats kring dem och lyssnat, stora och små, gamla och unga, lärda och olärda, i hof och i hydda, och medan man lyssnat, har man kännt sig ömsom road, ömsom rörd; man har blifvit ljusare, mildare till sinnes, medan en verld af ticka förtrollningar dragit förbi den inre blicken. Öfverallt har man med öfverraskning och glädje helsat dessa sköna sagofoglar, begåfvade med färger och toner, som synas tillhöra en skönare, skärare verld, än denna. IIvem i den bildade verlden har ej hört talas om II. C. Andersens Eventyrför barn?! I barnet väcka de den tänkande menniskan, och oss fullväxta menniskor göra de på nytt till goda och glada barn. Andersen sjelt är ett underbarn, som en god Iuldrs begåfvade i vaggan; hans lif är ett äkta Eventyr, i hvilket den fattige gossen, som började sin bana i ringhet och nöd, slutar med ära och lycka; begynner i låga kojan och slutar i hofvets salar. Känd och omtyckt äfven som romanförfattare och lyrisk skald har Andersen dock i sagan sitt egentliga misterskap, sin originalitet och sin odödlighet. Häri gör honom ingen efter. Häri är han son af den sagorika norden, der Sämund och Snorre sjöngo underbara Eventyr, der den ildsta berätterskan, den gamla Turida, sitter i historiens skymning, vid Heklas lågor, förtäljande sagor, som sedan fortplantats från sligt till slägt. Sagans lynne har förvandlats sedan dess. Dess thema är icke mera våldets gerningar och blodshämnden, och det långa, långa hatet, som växer tyst från år till år mellan stridande slägter, till dess det, som lavinen på alperna, störtar ned af sin egen tyngd, krossande allt på sin väg och finnande blott ro på de grafvar, den bäddat. Den sagan tillhör kingst hädangångna tider. Dess yngsta gren är ett barn af ljuset, och bär dess strålar till menniskors barn. (Forts.) W D — I I