Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1849, sida 1

— — n 2 — )—I—d —ö—— Men oupphunne stå ännu dessa första, Mynster med ungdomseld under snöhvita hår, förkunnande det odödliga hoppets ord, medan Grundtvig — främst bland Danmarks siare och skalder — kastar flammande blickar, än öfver troslifvets djup, än öfver fornålderns myther, dem han tolkar i filosofemer och dikter, än öfver den unga Skandinavismens morgonrodnad, öfver brödrafolkens förbund. Märkligt är, att litteraturens pånyttfödelse i Danmark, efter reformationen, begynner med en djupt religiös ton. Det är Kingos psalmer, hvilka liksom öppna tidehvarfvet, och i Kingos psalmer har danska folket ännu den yppersta folk-bok. Efter Kingo kommer Holberg, uti hvilken nationens komiska lynne bryter fram och med ens slår ut sin blomma. Man säger, att Holberg var melankolisk, och stundom menniskofiendtlig. Jag tror det gerna. Hur kan man bli annat, när man oupphörligt sysselsätter sig med menniskans dårskaper och lyten? Dessa två, så olika snillen, stå vid 18:de århundradets begynnelse. Vid dess slut kommer Evald, åter en djupt allvarlig, from skaldenatur, hos hvilken det folkliga medvetandet framskymtar, mest i idyllen; och snart efter honom de humoristiska skalderna Wessel och Baggesen. Men först i nittonde århundradet når folkmedvetandet och konsten sin fulla utveckling. Det är en norrman, men af dansk slägt, född i Norriges fjellbygd, det är Henrik Steffens, som väcker de slumrande fröna vid nittonde århundradets morgon. Eldig. snillrik, vältalande, uppträdde han år 1806 i Danmarks hufJudstad med föreläsningar i filosofien, som bebådade en ny lära om lifvet, om iden, som alla tings grund och innersta lif. Med hänförande kraft, med enthusiastisk kärlek till lifvets idealer, outtömlig på stora blickar, utsigter, aningar, ryckte han alla med sig. Som en brännare gick han fram, kastande framför sig, omkring sig, glödande ord, tändande blixtrar. Och de tände. De stodo då alla omkring honom, morgonstjernorna, som nu uppträdde på Danmarks horizont, si den nya dagens gryning, de unga dyrkarne af skaldekonst och vetenskap, och lyssnade, lifvades, tjusades. Men Steffens, snillrik men ensidig, glödande men oklar, kunde ej fasthålla dem. Alla neddöko de i denna rika flod ur lifvets Urdarbrunn, och uppstego, för att gå sina egna banor, skiljda från lärarens. Men de hade druckit djupt ur lifskällan; de gingo fram med ett djupare medvetande om deras kall och kraft. De hade blifvit peandade af en skapande ande; de gingo nu sjelfva fram som skapare. Och dagen uppgick herrlig öfver norden. Fullständig, fullrustad föddes — som Minerva ur Jupiters hufvud — den nordiska tragedien, ej grekisk, ej Shakespearisk, men skandinavisk, med nordiska folksagan och historien till grund, med nordens hjeltelif, dess egna färg i hat och kärlek, dess lyriska hänförelser, dess kraftiga hvardagssinne och dess stora sedliga allvar i uppfattningen af lifvet, af striden emellan dess gudar och jettar. I förklarad glans framträdde på I scenen och i sången forntidens höga gestalter för folkets blickar, väckande och manande, och göra så än i dag, under det att den lycklige skalden, det nordiska sorgspelets fader — behöfva vi väl här nämna Adam Oeklenschläger?! — ännu ungdomlig och skaparkraftig lägger nya lagrar till dem han redan vunnit — så helt nyligar genom hans sednaste hjeltedikt. Regner Lod brok. — (Forts.) — —