Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1849, sida 1

B ——— 1840 års riksdagar; ett öppet språk i landets stora frågor, genom tidningspressen, så att en offentlig diskussion derom, under utarbetandet af riksdagsförslagen, kunnat ega rum; en beslutsam ställning mot den högre administration, som icke visade sig medverka för det nya, utan istadigt ville fortgå i det gamla systemets spår — och året 1844 hade kunnat bereda riket, med den sista lagtima stånds-riksdagen 1845, en ny tid, en tid af gemensamt sträfvande utaf regering och folk, af broderlig förening mellan alla stånd och klasser. Sverige skulle ännu innan passionerna hunnit i Europas andra länder frambringa en upplösning, hvilken hotar med politisk pest, hafva gjort ett steg på utvecklingens bana, som tillfredsställt generationens fordringar och lemnat det hela kraften af inbördes endrägt och förtroende. i Men så blef icke utgången. Om rådslagen eller personliga viljan afgjorde den, kan man ej med vårt hemlighetssystem för landets styrelse veta; de oinvigde tillskrifva dem begge skulden. Nog af: under föregifvande af ett behof för den nya regeringen att höra rikets ständer — höra dem, som man väl kunde veta icke skulle kunna utsäga en enig eller folkets tanka — tillfredsställde man behofvet att krönas, och afsade ej möjligheten att se sina bemödanden för reformerna (om man ville dem?) krönte med framgång. Urtima riksdagen kallades. Den sammankom, för att vittna på samma gång om regeringens misstag och om den svaghet, som öfverfaller ett folk, då det förlitar sig på annat, än sin egen kraft och sina egna förnuftiga bemödanden. — Riksdagen, samlad innan nationen bade några öfvertygande bevis på regeringens planer, visade på förhand ingen bestämd physionomi. Det konservativa partiet hade från 1840 lärt sig, att det måste hålla ihop. Förhoppnings-partiet trodde sig endast behöfva frukta de så rysligt kallade radikalerne (detta hade blifvit det namn, som medelvägs-partiets ledare gifvit dem, som ville, att man skulle så fort som möjligt göra de redan till sin nytta och rättsenlighet erkände samhällsprinciper gällande); de mera bestämdt liberale trodde, att regeringen skulle stå fram såsom, ledare ; men följden af allt blef, att i adelsoch preste-stånden de konservative tillsatte utskotten. Med denna lättvunna seger steg deras mod. Man hörde, till följd af en osäkerhet om borgare-ståndets sammansättning, dem föra ett språk, Som antydde hopp om seger; och midt under denna, såsom man borde tro, för regeringen lika mycket som för nationen obebagliga belägenhet, visade sig — och till och med förklarade sig — regeringen neutral! Följderna deraf voro ej svåra att föreställa sig för dem, som ville se sanna tillståndet. Men illusionerna blända alltid synen ännu en tid efter det, att deras orsak försvunnit. Man hoppades och hoppades — och man hade ännu samma tro, som Bellman så naivt låter sina dryckesbjeltar hysa på en af hans krögarmadamer, då de utropa: hon vill så väl, så väl och så väl. l Regeringens framträdande visade ock i åtskill ligt en god vilja; löften saknades ej vid riksdagens öppnande; bristen på förmåga doldes dermed, att hon icke haft tid nog att utarbeta detaljerade förslag:; men de skulle komma härA2 L— — .. . sa