Genom de Öppnade glasdörrarne, som ledde utåt parken, hade Berthini sakta insmugit sig och närmade sig nu med tysta, ohörbara steg, det fenster, der Theodor befann sig.Ni här, signor Berthini!— ropade denne förvånad. Ja — gif mig penseln!... jag skall måla er tafla. Och sjelf fordra priset måhända? sade Theodor. Nej — jag skall måla för er räkning.... Aldrig — sade den unge målaren med stolthet. — Menar ni, att jag skulle vilja utgifva ert verk för mitt eget?Fort nu egensinniga menniska — ropade Berthini häftigt. — Tiden skyndar... jag vill ju hjelpa er, begriper ni väl. ... Dock mindre för er skull, än för hennes, som älskar er.Hon skulle förakta mig, om jag antoge ert tillbud. Men så tala nu sjelf, min fröken — sade Berthini otåligt. — Vill ni bortkasta erlefnads lycka, då den kan köpas med några penseldrag af min hand? Jag säger er, att jag skall utföra taflan så, att den skall förtjena priset. Jag tviflar ej derpå, signor Berthini — sade Svanhilda, som imellertid nedstigit frän sin upphöjda plats — och jag tackar er af allt hjerta för det intresse, ni visat mig... Men Theodor