den hvita, yppiga, plastiskt sköna halsen lindade sig ett perlband ... dock icke det rysliga, som Cleopatra bar i det ögonblick, då segervinnaren kom, för att hemta henne till triumfen. En lång stund stod Theodor stilla och lade handen öfver ögonen, liksom han hade varit förbländad af denna öfverjordiska skönhet. ... Men Svanhilda log och vinkade honom till Sig. .... Med ett rop af beundran och förtjusning störtade han fram och knäböjde vid hennes fötter. ... Hvad du är skön!...jag älskar dig, mumlade han, i det han förde hennes hand till sina läppar. Hon böjde sig ned och kysste hans bleka panna. Theodor — sade hon — vårt öde skall afgöras. ... O min älskade! uppbjud all din förmåga ... all din talang. ... Må min kärlek inspirera dig och må du icke allenast skapa vår sällhet ... må du äfven föreviga dig sjelf och mig på duken! ... 0 Svanhilda — ropade den unge mannen och slöt henne lidelsefullt till sitt bröst — jag gåfve hälften af min återstående lefnad, om jag dermed kunde köpa mig en Rafaels pensel för några ögonblick . .. Men ack — hvem vet hur det går, Svanhilda !.... Kanhända misslyckas jag ..