Men — sade Theodor — ni tillåter väl, herr grefve, att ingen stör oss under arbetet... Det är alldeles nödvändigt, om det skall lyckas. Det är mycket billigt — sade grefven, som, oaktadt de skäl till missnöje han hade med sin dotter, likväl intet ögonblick satt hennes dygd i fråga — det är mycket billigt... Ingen skall störa er — Men nu, mina herrar, nödgas jag lemna er på ett ögonblick... Jag har angelägna I bref... Svanhilda!... håll våra gäster sällskap och roa dem, så godt du kan. Efter dessa ord uppsteg grefven och lemnade paviljongen. Han är borta — sade Svanhilda, i det hon såg efter honom — nu Theodor kunna vi talas vid, ty dessa — hon pekade på Berthini och Wallman — äro ju våra gemensamma vänner. Ack ja — sade Theodor, i det han tryckte Wallmans hand — de äro dyrbara vänner, ty utan dem hade vi ej haft något hopp öfrigt. ... Nu hafva vi åtminstone nägot. Min Gud — med hvilken ton du säger detta, Theodor! —utbrast den unga flickan bleknande. — Det är väl icke möjligt, att du hyser misstroende till dig sjelf?Svanhilda — det är ett vanskligt företag. ... Men jag har dock ännu hopp. — Låt oss derföre ej oroa oss på förhand.