utöfvar på Europas statsförhållanden, en makt som visserligen i årtusenden mer eller mindre gjort sig gällande, men som dock aldrig uppnåt en så fruktansvärd, så kolossal höjd som i våra dagar. Orsakerna till detta förhållande äro lät insedda. Det är nemligen först i sednare tider som den s. k. Bourgeoisien, efter det absoluta konungadömets och adelns fall, kunnat vinna fritt spelrum för sin verksamhet. Den förnäma hoftonen, som förut endast tillät adelsmän att omgifva thronens trappor, höll krämarfolket på distans och gjorde dess inflytande mindre mäktigt. De styrande och deras hofkavaljerer nedsågo då med ett visst förakt på fabriks-, handelsoch börs-bjeltarne, dem de ansågo för ett lumpet folk af lägre natur, än de sjelfva. De behöfde dem visserligen ofta och anlitade dem äfven, men i stöd af absolutismen och folkets slafviska underdånighet, kunde de makthafvande tryggt begagna penningemännens guld, utan att derföre göra sig beroende af dem i statsaffirer. Kom så demokratien och revolutionen 1789. Bourgeoisien, missnöjd icke så mycket med konungadömet som med den gamla adeln, hvilken utgjorde dess stödjepelare och af hvilken hon sjelf föraktades, förenade sig i följd häraf med den revolutionära massan och bildade tillsammans med henne den kompakta majoritet, som i Frankrike bar namnet: le tiers Etal. Och thronen föll och börds-adeln bortsopades som agnar för vinden. Men penningemännen, som en tid smickrat sig med att nu hafva vunnit spelet, märkte snart, att de kommit ur askan i elden. Folkyran, en gång lössläppt, kunde icke mera styras; de oroliga, volkaniskt jäsande elementerna i staten hotade att förvandla densamma till en hög af ruiner, sedan de omstörtat de grundvalar, hvarpå hvarje samhälle måste hvila: religionen, familjen och eganderätten. Från denna omätliga olycka räddades Frankrike och måhända det öfriga Europa genom de stora krigen och öfverlägsenheten af en enda mans snille. De brännbara ämnena fingo en afledning utåt, nationaläran blef det högsta intresset och segrarnes glans och slagfältens krutmoln undanskymde den i granna bojor fjettrade frihetens dödskamp. Men Napoleon föll och restaurationen inträdde. Folket, mättadt på segrar och krigisk ära, vände åter sin blick till statens inre förhällanl den: Efter så många ansträngningar, så många oerhörda uppoffringar fordrade det med rätta af den verkställande makten ett erkännande af sina rättigheter, ett framåtskridande i politisk och social reform. Allt häftigare ansatta af dessa fordringar sågo ig regeringarne om efter något stöd för sin poitik. De vågade icke mer lita på adeln, ty så nycket hade åtminstone revolutionen uträttat, att len bortblåst det skimrande bländverket af dennas företräde i opinionen. De hade derföre inet annat val, än att kasta sig i Bourgeoisiens itmar och sätta penningemakten såsom ett balerk mot demokratien. Och penningemännen gingo villigt in härpy. )e hade lärt för mycket af den första revoluI ionen, för att icke frukta massans inflytande ängt mer, än de fruktat eller hatat adelns. De löto sålunda ett fast förbund med regeringen, amarillorna och spillrorna af den gamla aristoratien och i förening med dessa uppbjödo de Ut, för att gäcka massans förhoppningar. Sannt är, att de icke förmådde hindra revoluonen att ånyo utbryta, men de hafva dock gjort Ilt, hvad de kunnat, för att förstöra dess frukr, sedan de i Frankrike spunnit sina fasta, oitliga nät kring dem, hvilka revolutionen, i stält för den störtade dynastien, uppkastat till stans höjder. Och vi hafva sett, hvad de i samd med dessa uträttat till förrådande af frihen och konstitutionen. Sådan är ställningen för närvarande icke allest i Frankrike, utan i de flesta af Europas öfI ge stater. Det ser ut som skulle frihetens epp, som nyss hade frisk vind i seglen, stranI mot — 9uldkusten. I Vi hafva sagt och vi upprepa det, att denna I t 19:de seklets aristokrati är den farligaste fiI A LO ww LA 1