Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1849, sida 1

och utlåningsrörelse berättigade privatbankerna till äfven så kallade sedel-banker. Man visste, att detta ej till en början kunde hos ständerna genomdrifvas i lagstiftningsväg, innan man hade i fördelarne invecklat de mäktiga magnat-och löntagareinteressena; men man kunde vinna målet genom administrationens öfverseende af missbruket, eller rent af dess medverkan till lagens uppenbara åsidosättande. Detta lyckades ock. Oktroyerna uppgjordes, med lemnad rätt till sedelutgifning på låga valörer; och nu var målet lätt vunnet. Till nästan alla landsorter utsträckte sig ett interesse, som regeringen slugt ställde i samband med administrationen och gjorde beroende af sig. Det blef ett af stöden för framtida reformers mothållande; ty det var fullkomligt i maktens urgamla anda att göra mängden allt armare, under det att de med den förbundne folkklasserna uppstego på folkets arbete. Det tog för en ringa valuta ovanliga vinster, under det att allmänheten hindrades i alla försök, att genom nya kredit-institutioner eller lindrade utlagor göra sig oberoende af ockret. Man såg snart possessioner åter tillvexa, som förut delvis öfvergått i flera egares händer; man såg frälse-åboer förjagas, jordtorpare drifvas ut, och stattorparesystemet florera; man fann dagligen, huru armod och brott tilltogo; men sådant var packets eget fel — icke den felaktiga lagstiftningens, icke det orättvisa banksystemets, icke det tryckande beskattningssättets. Den konservativa phalangen säg sig nu förstärkt af mången bank-aktiegare, som eljest aldrig tillhört den, och nu gällde det blott att mothålla statsbankens utvidgade verksamhet, samt bibehålla regeringen i de existerande interessenas allians. Allt annat var onödigt, oklokt — framkalladt blott af orolighets-anda, omstörtningsbegär, o. s. v. Makten fortfor imellertid i sitt godtycke, uti allt hvad som rörde allmänna förhållanden, aktande blott de enskilta interessena, med hvilka hon sann sig alltmer förbunden, i samma mån, som folket kände sig och visade sig vara obelåtet och nedtryckt. Dessa åter blefvo allt djerfvare i sina anspråk. De yrkade med allt större oblyghet sina fördelar på allmänhetens bekostnad, hvilken åter alltmer misstänkte styrelsens korruption och kamarillans allrådighet. Då detta mera öppet antyddes af tryckpressen, blef den förföljd. Sinnena fattade eld; och det var nära att allvarliga inre oroligheter utbrutit, om ej sjelfva reformpartiet trott sig böra lugna sinnena, i hopp om bättre tider. Under dyningarne af denna allmänna opinionens mer än vanligt häftiga rörelse sammanträdde 1840 års riksdag. Det var vid den, som de konservative egentligen framstodo såsom ett organiseradt parti, och det är således derifrån, som vi mera fullständigt måste behandla granskningen af deras operationer, för att slutligen kunna rätt orientera oss, rörande den närvarande ställningen i deras läger. (Forts.)