Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1849, sida 2

XV. Emanuel resonnerar. Theodor befann sig en afton i sin atelier. Han var icke allena. Den flegmatiske Emanuel sträckte sig med en cigarr i munnen makligt på en hvilsoffa, medan den unge målaren, fördjupad i tankar, gick af och an på golfvet. Man var i Juli månad. Den friska sommarluften inströmmade genom ett öppnadt fönster och solen, som var i nedgående, blickade in och krönte med sina strålar, liksom med en gyllene gloria, en nyss färdig kopia af Rafaels madonna, som stod på en staflett i ett hörn af rur met. Emanuel talade sällan och Theodor var i detta ögonblick föga böjd för något meddelande. Hans rynkade ögonbryn och hans häftiga ojemna gång antydde, att mäktiga passioner arbetade inom hans bröst. På detta sätt hade mer än en timma förflutit, utan att de båda vännerna yttrat ett ord till hvarandra. Slutligen bröt Emanuel tystnaden. Theodor — sade han i det han med sin vanliga flegma tände en ny cigarr — Theodor, du är vid dåligt humör?(Forts.) AWA —