Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1849, sida 1

233 — sedligt som intellektuelt hänseende omöjlig. Men det är icke nog att denna politiska frihet är erkänd på papperet, ... den måste blifva en verklighet, om något dermed skall vara vunnet. Arbetsklassens och proletärernas rätt måste äfven höras i nationalförsamlingarne — de måste der hafva sina sjelfvalda ombud, som förfäkta deras rättigheter, ty det är ju ej tänkbart, att de rike skulle kunna representera de fattige. Deras intressen äro ju så himmelsvidt skiljda — ja, rent af motsatta, ty de rika frukta de fattiga och dessa sednare se ofta ide förra sina förtryckare. Nå väl — sedan demokratien i Europa på revolutionens väg tilltvingat sig denna politiska frihets erkännande till principen, sedan regenterna nödgats afsäga sig sin maktfullkomlighet och adeln sina privilegier, trädde penningemakten fram på skådeplatsen, för att tillintetgöra revolutionens frukter och hindra denna politiska frihet från att blifva en verklighet, från att varda annat än ett tomt namn utan betydelse. Och den lyckades — ty den hade omätliga resurser att uppbjuda. Dess välde hvilade på säkrare grundvalar än den störtade adelns, det stödde sig icke, såsom denna, på en af opinionen redan undergräfd, hånad och förlöjligad tradition, den hade icke blott, såsom jesuitismen, mörkret och okunnigheten till bundsförvandter — nej, den hade hvad som är ännu evigare, ännu omöjligare att utrota än dessa — den hade de menskliga passionerna, egennyttan, vinningslystnaden, egoismen i förbund. Och den begagnade sig skickligt deraf. Det uppmuntrade åter de genom revolutionerna nedslagna furstarnes och kamarillornas mod, den visade dem huru man skulle tillintetgöra friheten, utan att behöfva förneka det konstitutionella statsskicket, den lärde dem att oktrojera en grundlag, sådan, att man, med tillbjelp af penningar, lätt skulle kunna sammansätta en kammare af idel arristokrater och regeringens kreatur, sådan, att folkets röst, om ock känd, likväl icke skulle kunna göra sig gällande. Och regeringarne understödda af bankirernas guld, grepo verket an. List och våld, korruption, kabaler och intriger — allt sattes i rörelse, och hvarheldst det i sina rättigheter djupt kränkta folket reste sig för att försvara sin revolution, der trädde den beväpnade styrkan emellan och bajonetterna, sölade i fosterländskt blod, satte kronan på penningemännens verk. Och sålunda har friheten blifvit undertryckt. Dess genius, som för ett ögonblick bröt de kedjor, dem han i sekler burit och dem konungavälde, aristokrati och prestvälde smidt åt honom vid okunnighetens och mörkrets härd — denna genius är ånyo fängslad, fastän med gyllne bojor. Och måhända skola århundraden försvinna, innan äfven dessa blifva afskakadel Vi skola i det följande söka visa hvad förhoppningar folkfriheten i Europa kan hafva, att besegra öfver denna aristokrati, samt granska de medel, som redan blifvit föreslagna. (Fortsättes). A —A