Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1849, sida 2

IJofmarskalken kastade en kappa öfver sina axlar, tryckte hatten djupt ned öfver ansigtet, öppnade dörren och smög sig sakta ut. Utan att möta någon skyndade han med ohörbara steg nedför trapporna, fann förstugudörren oläst och befann sig sålunda snart lyckligen ute på gården. Nu är jag här och ingen har sett mig — mumlade han förnöjd. — Ännu några steg... och sen ... Vi vilja följa den lycklige älskaren, under det han skyndsamt ilar fram genom trädgårdens, af sommarmånan mildt belysta aller, till den på afstånd lockande paviljongen, som låg i ändan deraf. Hofmarskalkens steg voro lätta, elastiska, bevingade. . . . Eldad af tanken på de fröjder, som väntade, liknade han icke mer en gubbe. .... Hans bjerta klappade våldsamt ... det ringa blod, som fanns i hans ådror, sjöd som lavaströmmar. Ändtligen har han uppnått målet. ... Med lätta fjät springer han uppför trapporna, stöter upp dörren och befinner sig i ett rum, endast upplyst af månans ljus. . . . halfdunkelt, mystiskt, inbjudande. . På en soffa i fonden varseblifver hofmarskalken en qvinlig varelse, hvars ansigte han dock