Ni har rätt — sade grefven. — Saken måste blifva utredd. ... Är det så, att min tillämnade måg verkligen stämt möte med kammarjungfrun, så bör han exemplariter bestraffas.... Detta sker bäst genom en skandal. rOch derigenom att han förvisas — inföll Berthini. — Eljest vore strasket af föga betydenhet. Tyst — han kommer! — sade grefven. — Brefvet behåller jag.Klockan var half tio på aftonen. Hofmarskalken, som tidigt lemnat det öfriga sällskapet, under förebärande af en lindrig opasslighet, befann sig ensam på sitt rum, hvarest han med synbar otä-— lighet spatserade fram och tillbaka på golfvet. Det briljanterade gulduret uppdrogs och rådfrågades i hvarje ögonblick. . .. Minuterna föreföllo den väntande långa som sekler. Ännu fattas hon tjugofem minuter— mumlade han för sig sjelf. — Nänå ... den väntar ej för länge, som väntar på något godt. ... För öfrigt är ännu icke allt tyst i huset. Hofmarskalken fortsatte sin promenad ännu en god stund. Nu felar hon icke mer än 5 minuter — utbrast han, i det han för femtonde gången såg på klockan — och intet ljud hörs härunder. . .-. Nu går jag bestämdt.