Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1849, sida 2

än hofmarskalken i detta ögonblick. Han önskade sig vara tusen mil derifrån och likväl förmådde han icke röra en lem. Svanhildas på honom häftade, gäckande blick qvarhöll honom liksom med trollkraft. IIan pustade och drog djupt efter andan. Ah god morgon, min bästa herr hofmarskalk, — yttrade Svanhilda, sedan hon en stund njutit af hans förlägenhet — Ni roar er med kapplöpning, tror jag.Min . .. nå... nå ... nå... digaste ... stammade hofmarskalken flämtande. ... Jag visste icke.. Ni visste icke, att jag skulle komma att åskåda er skicklighet i snabblöpning — fortfor Svanhilda spefullt. Men så sig mig då herr baron — hvad har min stackars kammarjungfru gjort er för ondt, efter ni roar er med att förfölja henne? ... Hofmarskalken blef skyldig svaret. Förgäfves sökte ban efter någon rimlig förklaringsgrund. ... Dessutom var han ännu så andtruten, att han knappt kunde få fram ett enda redigt ord. Emedlertid hade Aurore med sin vattenkanna på armen närmat sig stället. (Forts.)