Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1849, sida 2

Hl I I i redan vara tagen), förena sig på Bihareroch Szabolezer-komitatens slätter med den från Siebenbiirgen anryckande armökorpsen under generalerna Grotenhelm och Liiders, samt då först marschera mot Pesth, under det Paskiewitsch samtidigt framtränger från nordost och DonauarmGen från nordvest mot denna medelpunkt. är denna förmodan rigtig, så kommer den stora folkslagtning, som skall afgöra Ungerns och Österrikes öde, att stå på Rakosfältet eller på de vidsträckta slätterna mellan Pesth och Kecskemeth. Om detta ligger i Ryssarnes och Österrikarnes plan, så tyckes deremot Ungrarnes plan vara att förminska den cirkel, i hvilken deras stridskrafter förut voro uppställda; de öfvergifva derför de HH — — . Städer, som ligga utom denna cirkel, för att icke genom garnisoner behöfva dela sina krafter, då deremot den ryska hären måste qvarlemna besättningar i hvarje stad, för att upprätthålla lugnet i de eröfrade städerna. Privatberättelser från Pesth bestyrka vår förmodan, ty enligt dessa skulle man redan d. 1:ste Juli varit förberedd på Debreczins besättande af Ryssarne, enär de vigtigare krigsfångarne derifrån fördes till Pesth och Hhanknotpressen till Sregedin. Man tyckes tillochmed vara förberedd uppå att uppgifva Ofen och Pesth; icke allenast regeringen har derifrån förlagt sig till Szegedin, man har äfven triffat anstalter att transportera bort den der befintliga Kkrigsmaterial. Naturligtvis bar detta beslut gjort ett sorgligt intryck på de magyariskt sinnade i den ungerske hufvudstaden, hvilket intryck blott förminskas genom den storartade, allmänna folkresningen till det förestående korståget och åsynen af de oräkneliga skaror, som, alla med hvita kors på bröstet, redan uppfylla trakten mellan Pesth och Komorn. Emellertid närmar sig den afgörande vändpunkten i detta krig. som redan varat ett helt år, kostat strömmar af blod och förorsakat oersättliga förluster i frivilligt uppoffrad eller af fiender förstörd egendom. Den ryske czarens och österrikiska kejsarens härmassor vältra från alla sidor af landets inre, för att såsom laviner störta öfver dalarne och dess innebyggare, samt krossa och begrafva den magyariska oafhängigheten. Det är icke blott öfvertygelsen om rättvisan af Magyarernas sak, icke blott beundran öfver det lilla folkets hjeltedater och dess store leda re, hvilken skänkt Ungerns kämpar Europas varmaste sympatier; det är den högre humanitetens och den allmänna europeiska frihetens intresse, som i närvarande ögonblick verkar derhän, att alla tänkande hufvuden, alla varma hjertan iro för ett folk, som kämpar sin lifseller didskamp, som antingen kommer att utstrykas ur listan på de europeiska folken, trots de sköna kulturoch karakterselementer det innehåller, och förströs öfver verlden, liksom Judarne och Polackarne, eller också kommer att, såsom segrare i denna olika kamp, blitva medlare mellan vesterns och österns folk. Dukar Ungern under för Rysslands jättemakt, så är detta den första seger, som österns despotism i sitt nu började korståg mot frihet och civilisation vunnit. Har Ryssland en gång satt sin fot på den kufvade Ungrarens nacke och planterat sin blodiga fana vid Donaus stränder, skall det snart taga ännu ett steg in i hjertat af Europa samt vid Oderns och Elbens stränder med sina bajonetter återställa, hvad det kallar ordning. Äfven vi skola då förr eller sednare dela Ungerns öde. Europas konungar och furstar frukta, att folken skola taga ut sin ritt, och de sluta sig derföre, uppenbart eller i hemlighet, till Ryssland, genom hvars bajonetter de se sina throner skyddade. Det gifves också ett parti, här som i de flesta länder, hvilket gerna säljer sitt fosterlands sjelfständighet, för att bygga en fast borg för sina privilegier under knutpiskans skugga. ; Då blir det lugnt i landet; ide stilla i landenaoch deras motståndare skola fredligt bo bredvid hvarandra i — frihetens graf och, likasom efter den gamla romerska frihetens fall, skall en sekler lång barbariets natt breda sig öfver Europa. Men då skola folken och äfven många furstar ingra, att de tillslöto ögon och hjerta, när frieten ännu kunde räddas. Men denna änger Arr