Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1849, sida 1

AAA AAAA — sättningar ägt rum ej emedan fabrikanterna ansett priserna för höga, ty en monopolägande individ kan ej i allmänhet antagas beträffande sina egna varor hysa sådana tankar, utan blott derföre, att ej kontrasterna med främmande länders I priser skulle blifva för stora, att ej monopolet sjelft skulle för bjärt framstå för nationen och de maktägande. Sådant är vårt omdöme om, huru priserna på socker och sirop hitintills hafva här i landet reglerats, och följaktligen draga vi deraf den slutsats, att sockerraffinerirörelsen här hos oss har i och för sig hitintills varit mer fördelaktig och vinstgifvande för dess idkare, än den både rimligen och billigen bordt vara. Ingen handtering har här i landet så hastigt och i så rikt mått belönat dem, som deråt egnat sin verksamhet och sina kapitaler, som denna, ty det är ett obestridligt faktum, att nästan hvar och en, som på sednare tider ägt ett sockerbruk i Sverige, och kunnat drifva det uti större skala, äfven samlat en betydlig förmögenhet. Uti andra näringsgrenar hafva utan tvifvel äfven sortuner gjorts, men de hafva dock der varit jemförelsevis varit vida fåtaligare. Det är ock tydligt att förhållandet måste hafva varit sådant, ty sockersabrikanterna hafva sjelfva bestämt priråvaran företett. Dessutom ro vi att desse nedserna på sina sabrikater, de hafva ej såsom mången annan handtering, som fått fröjda sig af tullförbud, lidit af konkurrens, hvarken från smugglare eller inom sin krets. De varor, som ; de producerat, hafva varit för voluminösa att kunna smugglas i stor skala, och kostnaderna för anläggningen af nya raffinerier för betydliga, för att någon konkurrens från desse sidor behöft befaras, och hvad konkurrensen de existerande fabrikerna emellan beträffat, så hafva de, såsom allmänt kändt och bekant är, vetat att genom öfverenskommelser sins emellan skydda sig deremot. Sockerrassinadörerna i Sverige hafva derföre under de sednare decennierna fått helt och hållet ostörda hafva svenska marknaden för sig, samt fått taga för sina sabrikater all den förljenst, som de, med afseende på sin egen verkliga fördel, kunnat göra. De hafva i få ord fått under statens skydd och derigenom, att den lagstiftande makten förbisett folkets rättvisa anspråk på socker och sirop till billigt pris -—— samla fortuner. När nu detta är det verkliga och oforblomerade förhållandet, som det sannolikt ej faller ens någon sockerraffinadör in att bestrida, och hvilket af inga sofismer låter bortresonera sig, så synes det oss, att en så beskaffad öfvergångsåtgärd från tullförbudet, som den ifrågavarande, ej var nödvändig; och vi kunna sannerligen ej inse, hvarföre densamma skulle uppfinnas och erhållas, om ej derföre, att då man ej kan få taga hela fåret, så tager man åtminstone ullen. Propositionen om inskränkningen utgick från den förra ministeren, och oaktadt den upptogs af rikets sist församlade ständer uti deras förslag till K. M:t angående tullbevillningen, så tillhör dock äran af uppfinningen med rätta de afgångne ministrarna, kommerskollegium och general-tullstyrelsen gemensamt. Hade sockerbruksfabrikanternes ekonomiska ställning varit sådan, att de varit i behof af det ytterligare skydd, som de nu genom inskränkningen HUe—— — ——