Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1849, sida 1

———————— — — — — det gör ingenting... Ilan är af gammal slägt och egare till en enorm förmogenhet... I alla fall är det gjordt, som gjordt är och Svanhilda måste lyda, eljest så .. Mitt vackra barn — sade hofmarskalken, då han uppkommit på sitt rum åtföljd af Aurore — du har en liten förtjusande mun, enkom skapad för kyssar. ... Och hvilken retande vext sen! Och den lätt förälskade hofmarskalken fattade flickan om lifvet och ville trycka en kyss på hennes läppar. Gud bevars — hvad tar ni er till, herr baron — ropade Aurore, i det hon slet sig lös; — hvad skulle min fröken säga om jag omtalte detta . . . min fröken, som skall blifva er hustru... An — så elak är du väl icke din lilla skalk — sade hofmarskalken, i det han ånyo närmade sig. — Om jag ock slutligen skall gifta mig med din fröken, så kunna väl vi vara goda vänner för det — eller hur vackra ... hur heter du?vAurore!Aurore — åh förtjusande — ropade den gamle narren. — Aurore är mitt favoritnamn! — så hette morgonrodnadens gudinna, från hvilken du har stulit rosorna på dina kinder... Nå denna artighet förtjenar sin belöning . .. icke så mitt barn ?