Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1849, sida 2

derpå begifva vi oss ned till ängbåtsbron, för att äta frukost på Polhem, som i dag på morgonen anländer från Stockholm. Och jag vill vara en hund, om jag icke hittar på någon utväg, att få gubben medgörlig eller i värsta fall narra flickan ifrån honom.Sagdt och gjordt. Kaptenen på fartyget underrättades om, att det ej kunde blifva någon resa utaf, sakerna återfördes till Theodors logis och de tre vännerna begåfvo sig derefter ned till ångbåtarnes station, för att under en väl behöflig frukost uppgöra sina planer. Polhem var redan i sigte, då de nedkommo till kajen. Inom få ögonblick lade han till vid stranden och passagerarne aftroppade småningom på den utlagda landgången. En satans löjlig kurre den der — anmärkte Clas, i det han pekade på en högst besynnerligt utstyrd gubbsigur, som, åtföljd af en betjent, armbogade sig fram genom trängseln — Hvem kan han vara?Jag känner honom — sade Emanuel. — Det är hofmarskalken, baron Stälbjerta, en gammal narr med löständer och lockperuk. Stälbjerta! — inföll Theodor hastigt. — Det är han, åt hvilken grefve Silfverstjerna bestämt sin dotters hand. Svanhuda har berättat mig det.