Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1849, sida 2

BEryo är det han, som skall luras — inföll Clas. — Du ser mig just icke ut att blifva nägon farlig rival, min gubbe lilla.Hofmarskalken passerade nu tätt förbi den plats, der de tre vännerna stodo. Emanuel, som förut gjort hans bekantskap, fann sig föranlåten att hedra honom med en flygtig hälsning. Hofmarskalken stadnade. Oändligt charmerad, att träffa er min bästa vän— yttrade han med ett förbindligt småleende, i det han räckte den unge mannen handen. Har ni sett till något ekipage med grefve Silfverstjernas livre här nere?Känner icke grefve Silfverstjernas livre,svarade Emanuel kallt. Ah — der är vagnen! — fortfor hofmarskalken, i det han pekade på ett präktigt ekipage, som framrullade — mjuka tjenare, min vän, mjuka tjenare. Den förnäma mannen nickade nådigt, sprang upp i vagnen, hvars dörr öppnades af den ödmjukt bugande betjenten — och var inom några få ögonblick ur sigte. Detta är således din rival, Theodor? frågade Clas. rJA — sade den unge målaren dystert — det är denne utlefvade gubbe, som skall bryta min herrliga blomma.