Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1849, sida 1

Kunna de förenas? ... Nej — jag tror det icke. Jag måste lefva helt och hållet för den sednare — eller ock stadna bland medelmåttorna. Svanhilda älskar mig... Hon vill dela mitt öde ... Ack — jag kan icke neka det! hennes skönhet, hennes djerfva, eldiga själ, hennes varma, brinnande passion rycker mig oemotståndligen till henne ... I hennes famn skulle jag då glömma min ärelystnads drömmar . . . för kärlekens rika myrthen skulle jag försaka lagren, som ryktet vill fläta kring min tinning....? Theodor stödde sig mot kaminen och försjönk i djupa tankar. Nej — det kan icke... det får icke ske — utbrast han slutligen. — Jag har misstagit mig på arten af min kärlek . . . deri ligger det. Jag älskar Svanhilda . .. men icke med en älskares . . . icke med en brudgums, ... utan med en konstnärs kärlek... . Konsten har gjort mig till regel, att älska det sköna. ... I Svanhilda har jag funnit en modell för den högsta menskliga skönhet... Öfverflyttad på duken, idealiserad, skall hennes bild blifva min äras och mitt ryktes triumf — derför älskar jag henne. ... jag förstår det nu. I ett ögonblick af konstnärlig passion skulle jag vara i stånd att uppoffra sjelfva verkligheten, om jag dermed kunde vinna idealet, . . .